Olaus Petris domarregler

När 1734 års lag första gången skulle tryckas. beslöts att dessa domarregler som sannolikt författats av Olaus Petri omkring ar 1540 skulle bifogas "som tillförne alltid vanligt varit” Det har sedan blivit praxis att ta med dem i senare utgåvor av lagboken, och så sker fortfarande.

Några allmänna regler, där en domare skall sig alldeles efter rätta

En domare skall först besinna, att han är en Guds befallningsman, och det ämbete han förer, det hörer Gudi till, och icke honom själv, och därföre hörer domen, som han avsäger, Gudi till, efter det han avsagd varder i Guds ämbete, på Guds vägnar, så att det är visserligen Guds dom, och icke människors. Och ty ligger domaren där makt uppå, att han ser sig visligen före, att han icke på Guds vägnar dömer en falsk dom, med vilken han dömer sig till evig fördömelse, efter det han missbrukar Guds dom och befallning till övervåld och orätt, som till rätt av Gud insatt är. Men där han haver vilja till att döma rätt, och rannsakar grant efter sitt yttersta förstånd om rätten, och kan dock icke för sin oförståndighet finna på rätten, och säger så en falsk dom, då haver han någon ursäkt, att han är kommen på den falska domen emot sin vilja av våda, och icke av berått mod, och om där skall gå straff efter, då bör det vara vådabot.
1. Efter det att domaren förer Guds befallning till att döma rätt, därföre bör honom med all makt vinnlägga sig därom, att han vet vad rätt är: ty såsom han icke tjänar till en predikare, som icke vet vad i skriften står, och vad grund och mening däruti är, så tjänar han ock icke till en domare, som icke vet vad lagen innehåller, och vad grund och mening däruti är, och huru de brukas skola. Och därföre stå de farligen och göra uppenbar orätt, som skicka dem ut för domare, som intet förstånd hava. Förty huru skola de döma rätt, som icke veta vad rätt är? Och de som sådana oförståndiga domare utskicka, skulle befrukta sig, att de bliva visst delaktiga med i de falska domar, som avsagda varda. De stå ock själva farligen, och föra sig i obestånd, som taga sig domarämbete uppå, och kunna det dock icke förestå.
2. Så skall ock domaren tänka däruppå, att såsom han är själv Guds befallningsman, så hörer ock folket, som han döma skall, Gudi till, så att han skall med Guds, och icke sin egen befallning, döma Guds och icke sitt eget folk. Ty skall han så döma Guds folk, som han vill stå till svars inför honom, som folket tillhörer.
3. Desslikes skall han ock besinna, att domarämbetet är för den menige mans bästa insatt, och icke för domarens eget bästa, och därföre skall han bruka det den menige man, och icke sig själv, till godo, ändock det är honom väl själv med till godo, när det rätt brukat varder. Dock skall han söka det meniga bästa med ämbetet och icke sitt eget. Ty domaren är för den menige mans skull, och icke den menige man för domarens skull.
4. Och av det nu sagt är, kan man klarligen märka, att de stå farligen för Gud, som driva all lagen därefter, att de skola få stora sakören, ty lagen är icke given för saköre skull, utan för rätt skull, den menige man till nytta och gagn, och icke till olaglig beskattning, skada och fördärv. Och de fogdar och befallningsmän, som allt söka därefter, att de skola draga deras herrar stora sakören till handa, de äro herrens skadliga fiender. Förty det som så orättfärdeligen sammanlägges, det drager bort allt det herren haver själv rättfärdeligen sammanlagt. Och därföre då haver herren inga så skadliga fiender som sådana hans egna fogdar äro: ty en orättfärdig penning drager tio rättfärdiga bort med sig. Och därföre kan ingen göra herren större skada, än att han låter komma orättfärdiga sakören in i herrens fatbur, förty allt rättfärdigt gods, som där är inne, det drager han ut med sig, och såsom man säga plägar: det skall vara starka lås, som skola kunna hålla inne en orättfärdig penning, och det med synden fås, det med sorg förgås. Saken är därtill, att när Gud, som domarämbetet insatt haver, ser att det så begynner komma i missbruk, att man söker sitt eget gagn därmed, som man skulle söka det meniga bästa med, och brukar det därtill att göra övervåld med, som övervåld skulle förtagas med, så låter han då komma därtill, att där vi mena att hava gagn utav, där få vi allra största skada av, och det är vår girighets rätta lön. Och så uppväcker Gud oss örlig och krig, eller andra skadliga bekostningar, där både rättfånget och orättfånget gods måste förspillas, och sker där rätt utinnan, medan vi bruka övervåld på dem, vi skola beskärma, och draga där penningar in med, så måste de komma, som göra övervåld på oss igen, att det måste då med övervåld utläggas, som med övervåld inlagt är.
5. Den det icke tro vill, han måste av förfarenheten det väl förnimma. Gud låter övervåld intet ostraffat bliva, besynnerligen när de det bruka, som på deras ämbetes vägnar det avvärja skola. Därföre må var och en herre se sig visligen före vem han sänder ut för befallningsman eller fogde, och må han väl så säga till honom: far ut och var mig huld och trogen, och låt ingen orättfärdig penning komma mig till handa, eller orättfärdiga sakören, ty där gör du mig skada med. Och detta vare nu sagt om dem, som lagen vränga efter saköre, görande mången fattig man övervåld och orätt med, men om lagliga och skäliga sakören är det icke sagt och förståendes.
6. Domaren skall grant veta lagen, där han efter döma skall, ty lagen skall vara honom för en rättelse.
7. Alla lagar skola vara sådana, att de tjäna till det meniga bästa, och därföre då lagen bliver skadlig, så är det icke mera lag, utan olag, och bör avläggas.
8. En god och beskedlig domare är bättre än god lag, ty han kan alltid laga efter lägligheten. Där en ond och orättvis domare är, där hjälper god lag intet, ty han vränger och gör dem orätt efter sitt sinne.
9. Det rätt och skäl icke är, det kan icke heller vara lag: för de skäl som lagen haver med sig, gillas hon.
10. All lag bör med beskedlighet driven varda: förty högsta rätt är största orätt, och måste nåden vara med rätten.
11. Lagen gillar icke allt det hon icke straffar: förty all misshandel kan icke uppräknas i lagboken.
12. Domaren akte i all lag, vad hans uppsåt var som lagen gjorde, annars varder hon missbrukad och vändes till ett annat sinne, än hans mening var som lagen gjorde.
13. Den menige mans bästa är den yppersta lagen, och därföre det som finnes den menige man till nytta vara, det bör hållas för lag, ändock att beskriven lag efter orden synes annorlunda lyda.
14. Landssed, när hon icke haver oskäl med sig, bör räknas för lag, där man efter döma må.
15. Oseder bör ingen hjälpa, det är: ingen kan hjälpa sin sak därmed, att han säger många vara, som så göra som han gjort haver, efter det finnes vara emot lagen, det som han gjort haver.
16. Allmänneliga ordseder brukas ofta för lag, vilka äro också lag, sådana som dessa här efterfölja:
1. Den som går i borgen, han går i betalning.
2. Hött är med intet bött, dock icke på alla rum.
3. Avundsman bör icke vittna.
4. Förord bryter lag.
5. Olaga fång är ofång.
6. Man skall icke bättra ont med hälften värre.
7. Ingen må vara domare i sin egen sak.
8. Efter ens tal skall ingen dömas.
9. En ärelös man bör icke vittna.
10. Den där slår, han bryter.
11. Vilja eller våld är icke landsrätt.
12. Det är icke allt sant som sanning är likt.
13. Var och en är sin välds vän.
14. Det man gärna ser, där vittnar och håller man gärna med.
15. Man äger lag och ej slag med andra hava.
16. Den icke haver fä, han böte med kropp.
17. Känd sak är så god som vittnad.
18. Gjord gärning haver ingen återvändning.
19. Där en bryter med, där skall han ock bättra med.
20. Okänd man givs icke vitsord.
21. Den sin frihet missbrukar, är värd att mista henne.
Och många andra sådana uppenbarliga och allmänneliga ordseder pläga brukas för lag, så att där må dömas efter. Förty sådana allmänneliga ordspråk äro såsom andra regler, och en grund där lagen är utdragen av, vilka en domare bör veta.
17. Det konung med skäl vill, det skall räknas för lag, och det som menige man samtycka.
18. Den gör emot lagen, som gör emot lagens mening, ändock han synes göra som orden lyda i lagen, och sådant sker ofta här i Sverige, där man vränger lagen efter saköre, icke aktande hans mening, som lagen gjorde, och våld och avund gör här mycket.
19. All lag är insatt för rätt och skäl, och icke för saköre skull. Förty saköre är ett straff, som dem går över, som lagen bryta, men lagen vill hellre vara obruten än bruten, och såge så hellre att inga sakören skulle behövas.
20. Där man haver icke beskriven lag uppå, där skall man bruka landets skäliga sedvänja för lag, och döma därefter.
21. Lika brott kräver lika straff, och därföre skall man icke se därefter, att en är fattig eller rik, utan straffa den ena som den andra, där lika brott äro.
22. Domaren skall tala saktmodeligen med dem som komma för rätten, annars varder han misstänkt, att han icke skall döma rätt, och den misstanken får den till honom som illa tilltalad varder. Förty att man kommer icke för domaren i den akt, att man skall där bannad bliva eller illa tilltalad, utan till att söka sin rätt. Men där saken så begiver sig, att någon part måste straffas med ord, då skall det ske när saken är rannsakad, och domen är avsagd, och icke förr.
23. När domaren sitter för rätta, skall han icke vara på någon part vred, förty vreden förhindrar honom, att han icke kan besinna vad rätt är i saken.
24. Domaren skall icke vara för hastig till att döma, förrän han saken väl begrundat haver, ty en hastig dom är sällan god och rätt.
25. Ingenting är domaren så storligen av nöden som beskedlighet, att han vet när han skall vara sträng, och när han skall vara mild i lagen, ty allt straff bör vara till förbättring, och straffet bör vara sådant, om möjligt är, att det icke förhindrar honom, som straffad varder, till att bättra sig. Såsom sker med dem, där stulit hava, de stå vid stupona, mista öronen och visas av by, om sådana människor rymma bort i främmande land, där ingen känner dem, och vilja sedan bättra sig, och föra ett gott leverne, så varda de aldrig betrodda, och är det straffet honom, som straffad är, ett hinder, och bliver han däröver förtvivlad, och värre än han var tillförene, och hade fördenskull bättre varit, att han hade strax mist livet. Sådant sker ock med horkonor som sättas på kåken, och visas av by, att där de tillförene bedrevo hor med en eller två, de bliva sedan var mans horor, vilket är icke till förbättring, utan givs med sådana straff tillfälle till att bliva värre än man var tillförene. Därföre skall domaren i sådana saker bruka beskedlighet, att man icke tager ett ont och gör det hälften värre, men lagen kräver alltid förbättring, och till förbättring bör hon driven varda.
26. Domaren skall icke vara för hastig till att döma, att någon mans ära och goda rykte förkränkt varder, och därföre göra de ganska obeskedligt, ja ock stor orätt därtill med, som komma en god oberyktad man eller kvinna i uppenbart rop och rykte, och tvinga honom eller henne gå lag före, på det de kunde få saköre därmed, ändock att de intet skäl hava därtill, som de lägga honom eller henne före. Sådana domare göra tvärt emot sitt ämbete och befallning: förty domarämbetet är sådant, att man skall ju alltid vara snarare till att hjälpa, än till att stjälpa, beskydda en mans ära och goda rykte, och icke förkränka, med mindre än att saken är så uppenbar vorden med skäl och bevis, att intet beskydd hjälpa kan. Och därföre är det ett förbannat ting, där Gud vill högeligen straffa över, att man söker så saköre, att en god mans rykte, heder och ära varder däröver förkränkt. Och sådant gillar icke Sveriges lag, den där icke tillåter, att man skall vara hastig till att tro det som går en mans heder och ära eller liv uppå, med mindre än att till äro sex manna vittnen. Av vilket är klart på taga, att lagen icke vill att vart och ett löst rykte som uppkommer, skall hava vitsord, därföre skjuter hon till så många vittnen.
27. Det är uppenbart orätt, och kan mycket ont av komma, att domaren för ett löst tal eller rykte skull, kan komma en eller tvinga någon till lagen, med mindre att där är någon annan liknelse till: förty en mans ovän kan snart komma en ett ont rykte uppå gång för avund och illvilja skull. Man ser ock uppenbarligen och för ögonen, huru ofta många falska rykten komma på gång och gå vitt omkring, skulle man nu strax tvinga dem till lagen, som i sådana rykten komma, då skedde dem stor orätt, den skulle hellre tilltalas, som sådant rykte förer, att han det bevisa skulle.
28. En domare skall icke lätteligen låta någon till laggång, med mindre att nöden tvingar honom därtill, utan han skall hellre söka annat medel till att ställa dem till freds som saken står emellan: ty det är befruktandes, att där som ofta gånges lag, där sker ock ofta falska eder, det domaren bör förhindra, besynnerligen här i Sverige, där man är ganska redobogen till att svärja.
29. Där åklagaren haver intet skäl med sig, eller bevis, eller ock liknelse till sitt klagomål, där är svarandens nej så gott som åklagarens ja, och bör ej tvingas till lagen. Men när åklagaren haver något skäl, bevis eller liknelse, eller ock ett vittne med sig, där är hans ja bättre än svarandens nej, och då kommer han honom till lagen. Där så icke är, sker svaranden orätt, om han tvingas till lagen, förty honom bör icke strax gå lag, att honom något vites eller förekastas, med mindre än klagaren haver halvt skäl med sig, då kommer han honom till lagen. Men där åklagaren haver fullt vittne och skäl, på det, som han svaranden viter, där kommer han icke till lagen. Ty att emot uppenbara skäl och vittnen skall ingen städjas till ed, utan han varder då fälld till saken. Men det honom vites med halvt skäl, det må han lägga ifrån sig med lagen.
30. Där åklagaren haver intet annat skäl med sig på sitt klagomål, utan vill hålla det med sin ed, att han haver rätt. med sådan ed kommer han icke svaranden till lagen: förty ed skall icke gå mot ed, ej bör heller eden (efter som man nu där talar om) vara på åklagarens sida, utan på hans sida som svarande är. Med ed skall man svara och icke klaga, och ingen må svärja sig penningar till.
31. Där en varder beslagen med något högmåls ärende eller annan svår sak, det som går på livet, eller heder och ära, och är ej sådant skäl till, att han kan bindas till saken, ej kan han heller komma lag åstad, då säger lagboken att uppsättas skall tolv manna nämnd, värja de honom, vare varder, fälla de honom, vare fälld. Nu är saken stundom så blind att nämnden säger sig varken kunna värja eller fälla, och är så när sedan som förr. Men det är icke rätt sagt, förty om de icke kunna fälla honom, så är han varder nog. och bör givas lös, ty att den, som icke kan bindas till saken, han skall varda fri. Och vad rätt vore det, om man skulle pina och plåga den, som man intet kunde betyga över? Skall man ock alltid mera vara benägen till att hjälpa än stjälpa. Så skall man hälla det för en allmännelig regel i all rättegång, att där som så blinde saker äro, där man icke kan utleta vad rätt är, då skall man giva honom lös som beklagad är, där han än vore brottslig. Förty det är fast bättre att giva en brottslig lös, än pina och plåga honom som obrottslig är. Domaren bör ingen plåga med mindre han haver uppenbara skäl och bevis för sig, gör han däröver, så är det övervåld och orätt, det honom icke väl bekommandes varder.
32. Efter det att vårt folk här i Sverige äro ganska redobogna till att gå lag, vore tillbörligt, att domaren sporde dem till som lagmän äro, vad skäl de veta därmed, och om de hava varit med, och kände honom obrottslig, eller ock annan liknelse hava därtill, där de kunna svärja uppå, och skall domaren ingalunda vara för hastig att städja någon gå fram och svärja, med mindre han först haver rannsakat, om det är den man, som bör tillåten varda.
33. Där som svaranden haver skäliga bevis eller vittne för sig, med vilket han kan nederlägga åklagarens klagomål, då är det orätt, att honom lägges ändå därutöver lag före. Förty honom bör vittne och bevis njuta, om de skäliga äro och domaren kan gilla dem. Men där skälen icke göra fyllest, där tvingas han till lagen: där man icke kan försvara sig med skäl och vittne, där skall man då försvara sig med laggång och ed.
34. De där gå lag med en, pläga så svärja vid detta eller annat sådant sätt; jag beder mig så Gud hjälpa, att hans ed är ren och icke men. Sådan är en farlig ed, med mindre att en förvet sig desto bättre i saken, och är befruktandes, att många falska eder ske, där Gud varder högeligen igenom förtörnad, vilket domaren bör avställa. Därföre borde lagmännerna svärja vid detta eller annat sådant sätt: jag beder mig så Gud hjälpa, att av de skäl och liknelser som jag vet av sakerna, och av den umgängelse, som jag haver haft med denna mannen, tror jag att hans ed är ren och icke men. Och så kunde lagmännerna svärja rätt och icke orätt, ändock han, som saken gäller på, haver själv svurit orätt, och så är bättre att Guds förtörnelse bliver desto mindre, att en haver svurit orätt, än att så många skola falskeligen svärja. När då sex eller tolv mera eller mindre goda betrogne män hava det svurit. att de tro honom som saken givs vara obrottslig, så skall då domaren efter sådana gode mäns tro döma honom fri, och så hänger då domen på hans egen ed som lagen går, och deras tro som med honom svärja, och skall det vara domaren skäl och grund nog till att döma honom fri. Och där sådan lag sedan driven varder, bliver ingen menedig, utan den som saken gälde uppå, med mindre att det kan bevisas, att någon av lagmännerna visste det med honom att han brottslig var, då äro de (om så finnes) menedare och böra straffade bliva.
35. All dom skall befästas med uppenbara skäl och bevis, ty domaren skall intet döma utan efter skäl och bevis. Där åklagaren intet kan bevisa, där är svaranden fri, ty åklagaren bör hava med sitt klagomål skäl och bevis.
Man skall icke alltid döma om gärningar, såsom de gjorda och skedda äro, utan man måste tillse, i vad akt och mening de äro gjorda. Man skall döma gärningen efter hans mening, som henne gjorde, om det skett är av berått mod eller ej. Och därföre kan man icke alltid komma honom tjuvsak uppå, som andra något hemligen avhänder, förty det kan hända att en haver tagit vilt, och ment det hava varit sitt som icke var hans, eller annat sådant, eller där en stjäl av vanartighet, och annan av rätt fattigdom. Ingen kommer man tjuvsak uppå, med mindre än han haver vetande och med vilja lönnligen tagit en annan sitt ifrån. Så är det ock i alla andra saker, att man måste mera se uppå uppsåtet och meningen, än man ser på gärningen.
36. Efter att gemenligen ske plägar här i Sverige, att där två träta och kiva samman, då plägar ofta den ena kalla den andra en tjuv, eller annat sådant, och den som så kallad varder, stämmer honom till ting eller rätta, och säger att han haver lagt honom tjuveri före, eller annat vad som så är, och vill så komma honom på skada, att han antingen skall stå samma rätt, eller bliva ärelös. Där skall då domaren vara beskedlig, och göra åtskillnad emellan okvädinsord och fullt vite, det är fast annat i vrede och av ett hastigt mod kalla en tjuv eller annat sådant, än med avunds vilja binda honom med lagen av berått mod därtill. Efter det är icke lika brott, så skall det heller icke vara lika straff. Skall ock domaren rätt se till, om det är okvädinsord eller ej, som lagboken därom innehåller.
37. Domaren skall icke tillstädja någon oskäligt vittnesbörd, efter att det plägar ofta ske falska eder med, utan rannsaka om det är icke väldiga vittnen, eller avunds vittnen, eller om det är sådana vittnen, eller skäl med som bör, eller om det är en menedare eller ärelös, eller om han är så känd, att någon vet av honom om han är troendes eller ej, där sådana fel finnas, där gillas icke vittnesbördet. Ingen må heller vittna i sin egen sak, med mindre han är vittne emot sig, ty då är det bekänd sak.
38. Efter den bekännelse, som en varder pint och plågad till, skall ingen dömas, ty sådana bekännelser pläga vara falska, och ofta sker, att många bekänna det som aldrig sant var eller skedde, för den pina skull de lida, med mindre att så kan hända, att av sådan vederkännelse finnas de skäl, som väl må dömas efter. Och hörer där stor beskedlighet till, huru man med sådan pina och pläga umgå skall, att man icke pinar eller plågar den, som ingen skuld haver, och det är ett uppenbart övervåld med jungfrur och andra sådana plågor som brukas, det dock bättre vore hava fördrag, efter där sker så ofta orätt med. Så skall det icke ske utan i högmåls ärende, för dråpeliga saker skull, och därföre göra många fogdar orätt, som så obeskedeligt tvinga dem de gripit hava, till bekännelse, och strax efter samma bekännelse, evad hon är rätt eller orätt, låta de gå straffet där efter, antingen till liv eller penningar, och fatta där uppå att han stod sina gärningar till, ändock han det sedan nekar, när han icke plågas. Där sådant sker, det sker mest för penningar skull, och är ett uppenbart våld och orätt, det herrarna icke tillstädja borde.
39. Många äro ock så till sinnes, att när en mans dom driven varder, att det skulle stå hans ära förnär, och därav kommer ofta, att många säga sig vilja försvara deras ära, då de försvara deras dom, men sådant tal går av oförståndighet. När en domare dömer efter sitt yttersta förstånd, och efter de skäl, som honom föregivna varda, då är han utan skuld. Där saken sedan kommer för en annan, som mera förstånd haver, och bättre bevis framkommer, och varder sedan annorledes dömd, det skall han väl kunna lida, och det är honom intet förnär. Men om det kan förnummet varda, att han för mutor och gåvor, våld eller vänskaps skull haver avsagt en falsk dom, så haver han föga ära inlagt därmed. När någon tvivelaktig sak framkommer, där man haver intet om skrivet, antingen i stads- eller landslagen, ej är heller landssed där man kan döma efter, där må man ju höra gode mäns råd, och döma efter sitt yttersta förstånd och samvete, att saken må ju åtskild vara, ty så kräver domarens ämbete, att han trätor åtskilja skall.
40. Där saken är blind, skall man vara snarare till att hjälpa honom som beklagad är, än honom som klagar, den skall hava båtnaden som faran står, den skall ock stå faran som båtnaden och profiten haver.
41. I alla saker skall domaren veta först, vad namn saken skall givas, om det är edsöre, tjuveri, såramål med vilja eller våda, eller vad som helst det skall räknas före som gjort är, och sedan skall där dömas om, efter som ärendet sig begivit haver.
42. Den vränger lagen, som icke bliver vid hans mening, som lagen gjorde, och det är råds eden emot, att man icke skall lagen vränga. Ingen kan giva annan större rätt än han haver själv, och så kan icke barnet ärva större rätt än föräldrarna, och ingen kan giva annan större fullmakt, än han själv haver.
43. Och detta vare nu sagt domaren till en liten rättelse, och bekänner man det väl, att när man denna ,eget efterfölja vill, som det med rätta bör, varda sakören något mindre, så bliver ock Guds förtörnelse desto mindre, och rätt och skäl ibland menige man bliver desto större, och där ligger mera makt uppå.

Orätt saköre gör ingen herre rik:
Men lag och rätt är Herrans pris