Vad betyder nationellt oberoende i vår tid?
- En samtidspolitisk idéhistorisk betraktelse


Det har blivit en ”allmän sanning” – något som inte behöver bevisas – att nedrustningen av det svenska försvaret kom som en oreflekterad konsekvens av sovjetimperiets fall. Den enda tänkbara fiendemakten var då satt ur spel, för tid och evighet. Historien hade kommit till sitt slut. Allt mindre av offentliga medel dirigerades till den svenska försvarsmakten, och den redan påbörjade bantningen av det svenska värnpliktsförsvaret påskyndades i riktning mot avveckling. Processen tog ett tjugotal år.

Ungefär samtidigt ställdes landets stridande styrkor om från invasionsförsvar till insatsförsvar – från defensiv till offensiv. Sveriges deltagande i Afghanistankriget 2001 blev ett trendbrott. Insatserna i Libyenkriget markerade omsvängningen. I bägge fallen ingick svensk trupp i Nato-ledda operationer. Sverige har även militära enheter i inbördeskrigets Irak, utan stöd i något FN-mandat. I samtliga tre fall rör det sig i varierande grad om brott mot folkrätten.

Av ANDERS BJÖRNSSON

Det har varit fråga om avsteg från en långvarig svensk tradition av icke-inblandning. Avsteget gick således hand i hand med en avveckling av den inhemska försvarsförmågan. Yrkesarmén krävdes för att vi skulle kunna utrusta expeditionskårer med uppdrag i främmande land, men för ett uthålligt gräns- och territorialförsvar är dess svaga numerär alldeles otillräcklig och olämplig. Yrkesarméns tillkomst kan ses som ett led i en smygande Nato-anpassning som aldrig blev utsatt för någon granskning utanför det militärpolitiska etablissemangets snäva kretsar.

Om det nu sker en tillnyktring, i riktning mot ett nationellt och effektivt fosterlandsförsvar, är för tidigt att säga. Tillnyktringen har i alla fall inte visat sig i särskilt mycket reda pengar. Vad den därutöver kräver är en – låt mig kalla det – revidering av de ideologiska premisserna. Är Sverige värt att försvara? Är detta en uppgift för det svenska folket, för inhyrda soldater eller för andra makter? Kan kriget på svensk mark kringgås, avvärjas – genom klok krigsplanläggning och en utrikespolitik anpassad till realiteter? Är Sverige alltjämt en suverän stat? Vi närmar oss med andra ord den nationella frågan i en samtidskontext.

Samtidigt med föreställningen om historiens slut – man hade kanske snarare bort studera den Hegelska tankegången om historiens list – från det tidiga 1990-talet bredde en annan idé ut sig, nämligen att nationalstaten höll på att bli irrelevant och vittra sönder. EU-medlemskapen för ett antal nya stater, däribland de alliansfria och neutrala Finland, Sverige och Österrike, kunde tyda på att tiden definitivt var kommen för överstatliga arrangemang, med oundvikliga suveränitetsförluster för de ingående staterna. Federalism i toppen och regionalisering i botten skulle beröva den nationalstatliga nivån beslutsbefogenheter och attraktionskraft. Det talades om ett regionernas Europa som var på väg att ersätta staternas. Och på det här retoriska planet var historien inte alls slut – den återvände. Projekt som ”Den Nya Hansan” lanserades, och det skrevs böcker om Europas ”nya medeltid”. Allt detta var positivt laddade floskler. Som om en re-feodalisering var gång.

De hade en viss betydelse – för medvetande- eller ideologiproduktionen i samhällena. I någon mån var de ”faktaresistenta”. De östeuropeiska systemförändringarna kring 1990 var sociala och ekonomiska revolutioner, men de innebar också ett nationellt uppvaknande. Ofta skedde detta under relativt fredliga former, men på Balkan ledde det till krig – inbördeskrig och utbrytningskrig. Stormaktsinblandning var både utlösande och förstärkande. Vidare: Den tjeckoslovakiska, binationella statsbildningen upplöstes. Sovjetrepublikerna frigjorde sig från unionell överhöghet och bildade nya – i vissa fall nygamla – nationalstater. På många ställen var nationsbildningen långt ifrån fullbordad, den hörde snarare framtiden till. Och idag: blodiga konflikter mellan etniska grupper och nationella minoriteter pågår för fullt.

I Väst å andra sidan tog de politiska eliterna kalla krigets slut till intäkt för att en federalisering, det vill säga centralisering av maktutövningen, stod för dörren och att den var mer än önskvärd. Detta fick en viss publik resonans. Men mentalitets- och medvetandeförändringarna påverkades också av inhemska utvecklingar, som skenbart gick i annan riktning. Nyliberalismens segertåg inverkade alldeles klart på både skeendet och seendet, genom angreppen på välfärdsstatens institutioner och en massiv avregleringsoffensiv. Statsmakten kunde i debatten rentav utmålas som ett särintresse. Offentlig styrning och offentligt ägande ersattes i viss utsträckning av privat; samtidigt borde det allmänna skötas efter modeller från kommersiell företagsamhet. Ett fåtal kritiker talade bekymrat om marknadisering. Och ekonomierna globaliserades: svenska jobb försvann utomlands, utländskt kapital köpte upp svenskt. Mot sådant stod den moderna staten handfallen, ansågs det.

Så vad fanns det till slut kvar att försvara? En diffus idé om frihet möjligen. Men vems frihet? Inte nationens. Nationen var på väg att sorteras ut.

Några år efter millennieskiftet blev också nationen och nationalstaten en måltavla för attacker från vänster, eller vad man ska kalla det hållet. De som drev identitetspolitik såg nationen som ett fängelse närmast och nationalstaten som uttryck för majoritetsförtryck. Nationalismen, ursprungligen ett liberalt frigörelseprojekt, anklagades för att leda till krig och erövringar. På det här viset blev det fritt fram för den yttersta högern att lägga beslag på den nationella frågan. Och den fick ytterligare en gratischans. Med flykting- och invandringsvågorna som sköljde över Sverige 2014–2015 tycktes statliga myndigheter i vårt land stå utan all beredskap. Ett kaos i det offentliga utbröt. Om Sverige inte kunde hantera en situation av plötslig massinvandring, hur skulle det då kunna hantera en invasion av främmande makt, ett stormaktsanfall?

I det här speciella fallet visade sig den Europeiska Unionen inte vara lösningen på ett problem: Unionen förvärrade problemen i de enskilda staterna, av vilka flera tog sig friheten eller tvingades att gå sina egna nationella vägar.

Här står vi idag. Den nationalstatliga ordningen är definitivt inte överspelad. Däremot är staterna i många fall berövade sina instrument att agera, enskilt eller kollektivt, i frågor som har med säkerhet och överlevnad att göra. En betydande politisk vilsenhet har infunnit sig. Det beståendes upprätthållare tenderar att skylla sina egna tillkortakommanden på en framvällande populism. Unionsbygget förefaller att vackla genom inneboende motsättningar. Militäralliansen Nato expanderar, men allt fler frågar sig vad den kan uträtta. Den internationella situationen är tämligen osäker. Krig utkämpas här och var. Men det är knappast nationalismen som är skuld till alla dessa krig. Den så kallade terrorismen har sina rötter i helt andra tankebanor. Man skulle faktiskt kunna påstå att de väpnade striderna i Centralasien, Mellanöstern och Norra Afrika väsentligen bottnar i frånvaron av sammanhållande, nationalstatliga institutioner. Klaner, krigsherrar och kalifer har fått ett relativt fritt spelrum, delvis till följd av stormaktsinterventioner som inte primärt eller inte alls har varit dikterade av några utpräglade nationella intressen. Imperialismen är ju i grunden en anti-nationell kraft.

Tredjevärlden-nationalismen födde den alliansfria rörelsen, som blev en väsentlig fredsfaktor. Den anti-koloniala kampen i sin tur var en förutsättning – ehuru ingen som helst garanti – för sociala och ekonomiska framsteg bland befolkningarna. Oavsett vad man anser om självhärskande och maktmissbruk i före detta u-länder, så tycks faktiskt näringsläget, den demografiska balansen, utbildningsförhållandena generellt sett ha förbättrats efter kolonialväldenas fall (som inte alls var lika fridsamma som sovjetimperiets); och om man får tro statistiken har dödsoffrens antal till följd av krigiska förvecklingar sjunkit under de senaste decennierna. Religiös fanatism, inte nationella lidelser ställer idag grupper av människor mot varandra. Det betyder verkligen inte att man är tvungen att förkasta allt vad religion heter. Men tydligen har religiösa föreställningar lättare att frambringa extrema handlingar än sådana som har med stat och medborgarskap att göra, det finns det gott om historiska exempel på. Och nationen, det nationella, har förvisso med stat och medborgarskap att göra.

Jag talar alltså om politiska nationer, överordnade men naturligtvis inte alldeles frikopplade från ras, etnicitet, språk, tradition, religion, historia. Vi har centralmakter, riken (de kan vara mycket små), stater, nationer, folk – ungefär i den turordningen. En del riken utvecklar sig till imperier, andra går under. Dominansförhållanden skiftar. För fyra hundra år sedan, under den stora oredan, höll Polen och Sverige på att förgöra det moskovitiska riket. Nyss var Ryssland en supermakt, en multinationell statsbildning, nu är det en regional stormakt som söker efter nationell särart, en nationell självkänsla. Sverige är sedan länge en småstat. Också en småstat behöver självkänsla. Denna måste inte vara riktad mot någon annan.

Vilket oberoende kan då stater hävda när de på olika sätt blir beroende av varandra – genom handelsströmmar, folkomflyttningar, tekniska innovationer som alla ökar våra kommunikativa kapaciteter?

Å ena sidan: teorin om nationalstatens bortdöende i nutid måste anses vara falsifierad. Den katalanska separatismen uttrycker på sitt sätt en önskan om nationalstatlighet, även om den inte skulle kunna tillgodoses. Å andra sidan: stater måste leva i harmoni med varandra, ingå överenskommelser, kompromisser, ge avkall på en del av det som kan anses berömvärt men fördenskull inte livsviktigt – kanske är en del välfärdsförmåner inte absolut livsviktiga ur ett överlevnadsperspektiv – för att vi ska kunna agera med pondus. Det finns en dialektik i detta: att upprätthålla suveränitet och att utjämna motsättningar, undanröja konflikthärdar, skapa en internationell fredsordning. Hur ska den dialektiken fungera i praktiken? Vi måste förbereda oss för krig, men vi måste framförallt se till att kriget inte kommer över oss.

Sverige har sedan 1813 stått utanför konflikter mellan stormakter – äventyren i Afghanistan och Libyen var ju inte av den karaktären utan angrepp på stater och folk som stormakter tillät och tog initiativ till. Vi lyckades förbli neutrala i den enda stormaktskonflikten mellan Napoleonkrigen och första världskriget, nämligen det så kallade Krimkriget 1853–1856. Det svenska utanförståendet har hävd, men det kan naturligtvis inte tas för givet. Det kan anfäktas och inskränkas. Det måste ändå vara basen för vårt handlande idag. På sajten alliansfriheten har vi angett vad som egentligen borde vara en officiell säkerhetspolitisk doktrin för vårt land: ”Sverige kommer att med alla till buds stående medel sträva efter att hålla sig utanför en militär konflikt i dess närområde. Landet kommer inte att engagera sig militärt på annat lands territorium, om detta inte sker på FN-mandat och har sanktionerats i enlighet med FN-stadgans bestämmelser.” I en sådan skrivning finns inte en antydan om att vi självmant skulle dras in i ett krigsföretag. Något sådant skulle heller aldrig få en folklig uppslutning. Det skulle klyva nationen.

Nationellt oberoende kan inte vara detsamma som isolering. Den albanska linjen liten men bäst var aldrig speciellt framgångsrik. Statsledningen i ett land som Sverige har heller ingen anledning att i tid och otid lägga sig i vad som sker i andra länder, att blanda ihop utrikespolitik med inrikespolitik. Agerandet måste framförallt bottna i ett ansvar för det egna folket – i överensstämmelse med Max Webers starka plädering för en Verantwortungsethik, en ansvarsmoral. Detsamma har vi rätt att kräva av andra, av vår omgivning: icke-inblandning, respekt för systemskillnader, en avspänd och inte hysterisk samtalston i det internationella umgänget. Det innebär vidare att man avstår från att söka eviga vänskaper, fasta allianser, bindande överenskommelser – andra än sådana som är kodifierade i folkrätten och FN-stadgans bestämmelser som alla stater har anslutit sig till. Sanktioner och bestraffningar bör tillgripas med stor måtta och urskillning, bland annat därför att de tenderar att utlösas asymmetriskt, det vill säga starka aktörer förfogar över medel att undkomma dem.

FN-stadgans våldsförbud är till för staternas fortlevnad och hela världens fortbestånd. I stadgan finns också principen om nationell självbestämmanderätt, men där sägs ingenting precist om vilka former självbestämmandet ska ta sig. Rätten till avskiljande till exempel kan inte vara absolut – i annat fall skulle man riskera internationell anarki. När den statliga ordningen bryts upp, får man räkna med oönskade sidoeffekter. I Ungern finns fortfarande en harm över den orättvisa Trianon-freden efter första världskriget. Nationellt självbestämmande kan också bli en bricka i stormaktsspelet – och motivera interventioner, oftast inte överdrivet humanitära. Att stå under skyddsmakt innebär knappast en realisering av nationellt oberoende. Det ryska ingripandet i Ukraina har starka drag av skyddsmaktstänkande. Krims återanslutning till Ryssland må ha varit realpolitiskt begriplig, men den skedde under former som är förkastliga. Secessioner och ackvisitioner bör inte få gå till så.

Svenskt nationellt oberoende hänger, som jag ser det, på två saker: vår sammanhållning som stat och vår militära och civila försvarsförmåga. 1. Vi behöver ha ett fungerande statsmaskineri och en relation mellan medborgare och stat som bygger på förtroende, respekt, som omges av ett starkt institutionellt ramverk och som lämnar föga utrymme för korruption, nepotism och allmänt godtycke. Mobilisering av människor efter ras och etnicitet blir problematiskt ur detta perspektiv – det fragmenterar istället för att hålla samman. Det finns inte heller anledning att trumma för mer ”svenskhet”, däremot är en modern form av fosterländskhet en bristvara. 2. Vi behöver återskapa ett totalförsvar som inbegriper hela folket – alltså värnpliktsarmé! Ingen annan kan och får försvara svenskarna än de som bor i landet. Sverige har ingen anledning att bli en lydstat eller ett bihang till en större maktgruppering. Beslut om Sveriges öde ska fattas i Stockholm och ingen annanstans. Oövertänkta idéer om att Sverige inte kan bedriva en självständig säkerhets- och utrikespolitik måste bestämt avvisas.

Det här är inte heroism, det är pragmatism. Det knyter an till andan i den utrikes- och säkerhetspolitiska huvudlinje som formulerades under Östen Undén. Man kan också kalla den andan småstatsrealism – med optimal handlingsfrihet, utan lojalitetsband, i syfte att skapa trygga villkor för alla de människor som bor i Sverige att leva och verka. Det betyder samtidigt att kontakter med dem som inte bor i Sverige – officiella som inofficiella kontakter – blir viktiga för att övertyga omvärlden om att vårt land inte har annat än fredliga avsikter och just därför måste lämnas i fred. Varken rysshat eller anti-amerikanism har någon plats i ett sådant sammanhang. I arbetet mot svenskt Nato-medlemskap är man heller inte betjänt av vare sig plakatpolitik eller skrämselpropaganda. Det är både lönlöst och kontraproduktivt.

Folkarmé och värnplikt är oberoendets grundbultar. Den tar tid att återskapa och ge en modern utformning. Väpnad neutralitet löser inte alla problem. Men det gör inte heller den nuvarande ”samarbetspolitiken” – eller den ”transatlantiska länken” – som bygger på det falska antagandet att stater handlar altruistiskt och inte av egennytta. Den är i själva verket en problemskapare. Det finns de som ser den som en förberedelse till Nato-anslutning. Men medlemmar i en allians som domineras av en stormakt är alldeles utlämnade åt stormaktens preferenser och värderingar. Juniorpartnern riskerar hela tiden att bli en klientstat, i praktiken offer för utpressning. Tryggat nationellt oberoende innebär att inte försätta sig i den situationen och att inte binda sig vid andras prioriteringar. I det svenska nuläget betyder det inte bara mer budgetmedel till ett återställt totalförsvar utan också ett rejält säkerhetspolitiskt omtänkande. Till det kommer att det allmänna inte lättvindigt kan outsourca eller prisge strategiskt värdefull infrastruktur i namn av marknadsliberalt nyttotänkande och att självförsörjningsgraden på livsmedel sannolikt måste höjas åtskilligt från nuvarande cirka 50 procent.

Slutligen. Nationellt oberoende bör åtskiljas från rätten till nationellt självbestämmande. Den senare måste gillas av omvärlden, annars hotar kaos. Nationer är historiskt framvuxna entiteter. I kampen mot kolonialismen skapades nationsmedvetanden som grundval för statsbildningar. Alla dessa blev inte lyckade, lika litet som alla de som tillkom efter imperiernas fall i samband med första världskriget. De senare var i hög grad stormaktsprojekt, i Europa som i Levanten och Mellanöstern. Den fredliga avvecklingen av Sverige–Norge 1905 är ett illa valt precedensfall: där var det fråga om en personalunion, från början resultat av en erövring, som bröt samman, inte ett rike som klövs.1 Omvärlden hade få invändningar. Och nationalstaten Norge hade återfått sin fulla suveränitet.

Paradoxalt nog kan utrikespolitisk aktivism äventyra oberoendet. Den innebär gärna i praktiken en bristande respekt för förhållanden i andra länder och kan slå tillbaka i en misstillit mot det egna. Oberoendet bör vila på ömsesidigt erkännande. Det är vägen till fredliga relationer och en värdig form av humanitet som särskilt den lilla staten, utan alla revansch- eller erövrarambitioner, bör vinnlägga sig om.


Anmärkning. – Texten presenterades vid föreningen FiB-Juristernas årsstämma den 28 oktober.