Man ska inte se mellan fingrarna på folkrättsbrott men det är viktigt att inte låsa fast positionerna. En vaken opinion måste nu se till att Sverige inte förspiller sitt politiska kapital under mandatperioden i Säkerhetsrådet. UD måste hålla sig till Undén- och Hammarskjöld-traditionen.

En oanad möjlighet

Sverige har nu tillträtt som ordförande i FN:s säkerhetsråd – och detta under den svajigaste utrikesminister vi haft sedan Rickard Sandler. Sandler ville att Sverige skulle knyta upp sig till Finlands säkerhet och Antikominternpakten, vilket var äventyrligt i sig men blev en omöjlighet sedan Molotov och Ribbentrop ingått sin överenskommelse i augusti 1939. Sverige har under regeringen Löfvens tid haft ett oförsonligt tonläge gentemot Ryssland samt predikat feminism; nu behöver detta ovillkorligen dämpas, samtidigt som de oförståndiga regeringsuttalandena om Donald Trump måste gömmas i en kappsäck. Vi får inte göra oss löjliga.

Av SVEN HOFMAN

Sverige är ett alliansfritt land, och dess folk vill att det ska vara neutralt i händelse av krig. Sverige har inga speciella relationer med något annat land; det närmaste man kan komma en allians är det pågående försvarssamarbetet med Finland, men detta bygger samtidigt på att de båda länderna är oberoende av varandra i alla avseenden. Sveriges mandat i Säkerhetsrådet är beroende av att vi kan upprätthålla goda förbindelser med precis alla länder i världen, oavsett statsskick och samhällsekonomiskt system. Sverige får inte vara en stat som på egen hand lägger sig i vad som sker i andra länders inrikes förhållanden, även om dessa är aldrig så grymma. Vi ska inte ha några fiender.

Kriget är det värsta av alla kända brott. Den som utlöser ett anfallskrig bör därför dömas hårt. Så sker inte alltid. Förövare går fria. Samtidigt har FN-stadgans krigsförbud verkat återhållande, och detta måste vårt land stå fast vid. Vi ska fördöma interventioner i alla länder, om förhållandena där inte hotar världsfreden. Det svenska FN-förbundet vill tyvärr göra det enklare för världsorganisationen att inskrida i interna konflikter, och en del debattörer har till och med föreslagit att stormakternas vetorätt i Säkerhetsrådet bör avskaffas. Men detta kommer knappast att skaffa oss en fredligare värld. Världspolitik och inrikespolitik måste hållas i sär. FN är en medlande institution; den ska inte ta ställning bortom internationell rätt.

En avspänning mellan Förenta staterna och Ryssland – de internationella huvudkombattanterna med de mäktigaste vapenarsenalerna sedan andra världskrigets slut – innebär en oanad möjlighet för världsfreden. Hillary Clinton, huvudarkitekten bakom Libyenkriget, skulle förmodligen ha höjt spänningsnivåerna mellan dessa bägge länder ytterligare. Småstaten har anledning att medverka till att de stora makterna börjar lita på varandra. Man ska inte se mellan fingrarna på folkrättsbrott – som Rysslands i Ukraina eller USA:s i Irak – men det är viktigt att inte låsa fast positionerna. Prestige är ofta en krigsorsak. Oförrätter å andra sidan går att leva med. Många ryssar anser fortfarande att sovjetstatens upplösning var en oförrätt. Det får de leva med. Det finns sydstatare som ännu inte har försonats med utgången av det amerikanska inbördeskriget. Men den måste de leva med. Att liberala Kalifornien skulle lämna unionen efter presidentvalet den 7 november var en befängd idé. Harmen ska inte få råda i politiken.

En vaken opinion måste nu se till att Sverige inte förspiller sitt politiska kapital – det är betydande – under mandatperioden i Säkerhetsrådet. Utrikesdepartementet måste hålla sig till Undén- och Hammarskjöld-traditionen. Vi ska inte ta parti i utrikes gräl; på hemmaplan bör vi se till att vara ett demokratiskt föredöme. Vi bör inte söka någons gunst; vi bör förtjäna allas respekt. För att kunna göra detta är det nödvändigt att stärka vårt lands militära försvarskraft, som bör utformas som en renodlat defensiv maskin, och återuppbygga en svensk folkarmé.

TfFR 170101

Sven Hofman är en fristående skribent i politiska frågor.