Texten går tillbaka på en Hammarskjöldföreläsning hållen vid Nordeuropainstitut, Humboldt-Universität zu Berlin, den 21 juni 2016. Titeln på föreläsningen går tillbaka på en skrift av Christer Hellmark från 1978.

 

Rätten att kritisera överheten - Svensk tryckfrihet 250 år

En av mina idoler heter Peter Forsskål. Han föddes i Helsingfors i januari 1732 och dog i malaria under en expedition till dagens Jemen drygt 32 och ett halvt år senare. Fadern, Johannes, hade varit kyrkoherde i finska församlingen i Stockholm men ett par år före sonens födelse flyttat till Finland. 1740 återkom familjen till Sverige när fadern utnämndes till kyrkoherde i Tegelsmora i Norduppland, för att sedermera återkomma som den finska församlingens kyrkoherde i Stockholm.

Av ANDERS BJÖRNSSON

Peter Forsskål, sonen, skulle under sin korta levnad utmärka sig som en av Carl von Linnés lärjungar – en av flera som härstammade från den finska delen av det svenska riket; Pehr Kalm heter en annan. Det finns en hel del som tyder på att mästaren betraktade Peter Forsskål som sin favoritelev, och efter hans död uppkallade också Linné en nässelart efter honom, med en tilläggsbeteckning på latin som betyder ”hårdnackad, vild, envis, kantig”. Det var nog på pricken. För Peter Forsskål hade mycket riktigt en av de vassaste pennor som någonsin har kommit till användning för att uttrycka sig på det svenska språket. Och Linné visste, som kommer att framgå, vad han talade om.

Att jag i min föreläsning om svensk tryckfrihetstradition tar min utgångspunkt i Peter Forsskål beror inte bara på att han är en person som bokstavligen har stått mig mycket nära. Det enda bevarade porträttet av honom hängde länge på Salnecke slott i sydvästra Uppland, med god utsikt från fönstret i mitt arbetsrum på landet – förövrigt den plats där filmatiseringen av Sigfrid Siewerts roman Selambs ägde rum. Sedan ett par år tillbaka är porträttet förflyttat till Museum Gustavianum på Uppsala universitet, där det numera hänger i museichefens tjänsterum. Det passar mycket bra – Uppsala var Forsskåls lärosäte, eller ett av dem. Men det viktigaste skälet till att inledningsvis dröja vid Peter Forsskål är att han var en av våra främsta fördemokrater, en tidig representant för ett republikanskt styre – varför han råkade mycket illa ut i frihetstidens Sverige.

Här måste några ord sägas om epoken. Frihetstiden brukar man kalla halvseklet mellan 1721 och 1772 – alltså från Sveriges nederlag i Stora nordiska kriget, då riket förlorade sina baltiska besittningar till Ryssland, till Gustav III:s statskupp, när en form av kungligt envälde återinfördes i Sverige. Gustav III var ju dotterson till Fredrik den store av Preussen, och hans mor, Fredriks syster Lovisa Ulrika, som det finns så många målningar av på slottet Rheinsberg norr om Berlin, där Fredrik tillbringade sina sista år som kronprins, hade försökt sig på en statskupp redan 1756 men misslyckats gruvligt. Iställlet hade de som styrde och ställde kort därefter engagerat landet i det europeiska sjuårskriget – mot Preussen.

Vad var då frihetstidens Sverige för en stat? Det var en stat där den politiska makten formellt låg hos Riksens ständer – en ståndsriksdag med adel, präster, borgerskap och allmoge representerade i var sin kammare, adeln på Riddarhuset, prästerskapet i Storkyrkan vid Kungliga Slottet – Johannes Forsskål var i förbigående sagt under tre perioder riksdagsman i prästeståndet – och de två lägsta stånden litet här och var. Den politiska makten var fri – i meningen fri från den fursteabsolutism som hade rått under krigarkungarna Karl XI och Karl XII. I övrigt rådde ingen frihet. Politikerna var korrumperade och partierna tog mutor från främmande makt. Ekonomin byggde på privilegier i merkantilismens anda. Någon fri handel förekom inte – ett fåtal städer hade exporträttigheter, och på landsbygden fick ingen köpenskap alls förekomma. Kredit- och penningväsendet låg i händerna på en liten klick magnater som också kontrollerade riksdagen. Förföljelser av politiska motståndare förekom, med extraordinära domstolar – så kallade ständerkommissioner – som avkunnade dödsdomar. Det sista stora upproret i Sveriges historia, dalböndernas protesttåg mot krigspolitiken, ägde rum 1743 – med 150 dalkarlar massakrerade på Stockholms gator och 3 000 tillfångatagna.

Frihetstidens Sverige får mig att tänka på Putintidens Ryssland, fast repressionen då och där var åtskilligt mycket värre.

Det här var Peter Forsskåls Sverige, och det finns med andra ord gott om anledningar till att han, en äregirig och filosofiskt lagd människa, skulle dras med i den tidens politiskt radikala strömningar och att han anslöt sig till vad vi skulle kunna kalla för en svensk upplysning. Den här upplysningsradikalismen florerade inte framförallt i huvudstadens salonger – om det nu alls fanns några salonger där – eller på krogar och kaféer i den tidens Stockholm, utan snarare ute i provinsen, på landsbygden, i prästgårdar och bruksherrgårdar, och – som en underström – i de hårt tuktade universitetsmiljöerna, i Uppsala, Åbo, Lund, samt kanske också i Greifswald, i en av rikets utkanter, dit en annan svensk bråkmakare, Thomas Thorild, skulle ta sin tillflykt några decennier senare.

Vad som gör Peter Forsskål intressant i det här sammanhanget är att han formulerade en teori om den allmänna opinionen, och den kommer att gå som en röd tråd genom min föreläsning. Men innan han framträdde som opinionsbildare på den svenska politiska scenen, gjorde han – han också – en resa till Tyskland. År 1753 skrev han in sig vid universitetet i Göttingen. Då hade han under ett par år bedrivit som det verkar rätt planlösa studier i teologi men samtidigt dragits till botaniken. I Göttingen, med en universitetskultur som var starkt brittiskt präglad, slog han in på filosofi men fortsatte att odla sina naturvetenskapliga intressen och korresponderade under den här tiden med Linné. I juni 1756 – som i Sverige var den misslyckade statskuppens år – disputerade han på en avhandling som bär titeln Tvivelsmål rörande den nyare filosofins grundsatser, skriven på latin. Forsskål var starkt inspirerad av den skotske empiristen David Hume, inget aktat namn i Uppsala där den medeltida skolastiken ännu var förhärskande. Avhandlingen var en uppgörelse med en av tidens filosofiska modeströmningar, Wolffianismen, vars upphovsman Voltaire tog till förbild för Candides lärare, doktor Pangloss. Han vände sig mot ett vetenskapsideal som utgick från abstrakta principer för att nå kunskap. Varken moralen eller Guds existens kunde härledas ur lagar, ansåg Forsskål: moralen härrör ur människans natur och om Gud kan man bara tro, inte veta. Forsskål gav ut avhandlingen i Köpenhamn fyra år senare, och den sägs ha varit viktig för Immanuel Kant när han kring 1760 upphörde att försvara Christian Wolffs dogmatiskt-deduktiva lära och orienterade sig mot en empiristisk vetenskapsuppfattning.

I inledningen till sin avhandling skriver Forsskål:

”Jag är, efter min faders sunda råd, van att så inrätta mina vetenskapliga studier, att jag, så mycket jag kan, söker gendriva allt och att jag skriftligen upptecknar de skäl jag kunnat finna på. Följden blev att jag först sökte tvivel och att de sedan kommo av sig själva.”

Och i ett brev från den här tiden bekänner han sig till den atmosfär av sann frihet – forskningsfrihet – som rådde i Göttingen:

”Hade vi i Sverige blott frihet att tänka och skriva, såsom man har i England och Tyskland, så skulle det nog visa sig att det kalla klimatet ej vore till skada för förståndet.”

Här finns naturligtvis en släng åt två fransmän – dels Montesquieu med sin klimatlära, dels Descartes som dog frusen och olycklig i drottning Kristinas Stockholm år 1650. I Göttingen vann Forsskål respekt och anseende och invaldes ung i den kungliga vetenskapsakademin där.

Tillbaka i Sverige och Uppsala försökte Peter Forsskål göra akademisk karriär. Det gick inte så bra. Han hade sett ut ekonomiämnet som en särskilt nyttig vetenskap, och på våren 1759 anhöll han om att få disputera på en avhandling, Om ängsodling, men detta förvägrades honom – han ansågs tydligen vara för ensidigt inriktad på botaniken. Kort därefter, i maj samma år, lade han fram en avhandling inom rättsvetenskapen, eller vad som nog rätteligen borde betraktas som politisk filosofi – Tankar om borgerliga friheten. Men hans begäran om trycktillstånd förhalades av universitetets konsistorium, där för övrigt Linné var rektor och ordförande. Avhandlingen var nämligen skriven på både latin och svenska. Det senare betydde att den skulle kunna läsas av i princip alla svenskar, eftersom läskunnigheten var utbredd och dessutom påbjuden i landet. Det senare gjorde skriften farlig, för den innehöll mycket brännbart stoff.

Till slut tog Forsskål saken i egna händer. Den 23 november 1759 fick han ut sin avhandling hos boktryckaren Lars Salvius i Stockholm. Omedelbart, samma dag, slog regeringen i form av kanslikollegium, till. Den beslöt att konfiskera skriften och samtidigt utdöma en fullkomligt fabulös bötessumma på 1 000 riksdaler silvermynt. Men Forsskål hade fört hela upplagan, 500 exemplar, i säkerhet till Uppsala. Universitet ålades att dra in skriften, men Linné som rektor såg till att ”det skedde utan energi och effektivitet”, som Teddy Brunius skriver i förordet till ett nytryck från 1984. Endast 79 exemplar påträffades. Själve övercensorn, censor librorum, Niclas von Oelreich, motsatte sig regeringens beslut. Det bästa vore om någon offentligt skrev emot vad som stod i Forsskåls traktat, menade han. Han själv kunde göra det och stå för tryckkostnaderna.1

Vad var det då som var så farligt och förgripligt med denna traktat, Tankar om borgerliga friheten? Varför fick makthavarna panik? Själv tycker jag att man kan läsa den som en medborgarsamhällets höga visa. Det Forsskål säger i sin tunna traktat är att makten i det frihetstida Sverige tenderar att utövas utan konstitutionella begränsningar. Enväldet är undansopat, ändå lider samhället under ett överhetsok. Vissa undersåtar undertrycker andra. ”Och i många republiker, vilka yvas utav frihetens älskansvärda namn, äro likväl de mesta människor de förnämstas trälar”, säger han. Den anmärkningen visste var den tog, i adelsrepublikens Sverige. Här fanns ingen likhet inför lagen, bortom ”ämbeten, stånd eller rikedom”. Här förekom maktmissbruk och genom att manipulera med myntväsendet, kort sagt se till att det blev en ordentlig inflation, blev vissa borgare omåttligt rika genom att deras skuldbördor krympte, medan andra fick mindre för pengarna.

Forsskål ansåg sig ha en bot på det här tillståndet, och det är själva huvudsatsen, nyckelformuleringen, i hans traktat eller avhandling. ”Borgerliga frihetens liv och styrka består”, säger han i sjunde paragrafen, ”i synnerhet uti en inskränkt regering och en oinskränkt skrivfrihet.” Skrivfriheten har många förtjänster, menar han. Den främjar vetenskaperna, riktar befogad kritik mot skadliga lagar, tyglar orättfärdiga ämbetsmän och säkrar regeringens legitimitet. ”Man gör hela menigheten [allmänheten] kär i ett sådant regeringssätt”, fortsätter han. Det är ingen upprorsman som talar, men en upplysningsman förvisso. ”En vis regering”, heter det vidare, i åttonde paragrafen, ”lämnar menigheten hellre lägenhet att yttra sitt missnöje med pennor än med andra gevär, vilket upplyser å ena sidan, stillar och förekommer [hindrar] buller och oro å den andra.” Gatustriden var inget ideal för polemik och meningsutbyten, snarare den akademiska dispyten. Bläck istället för blod alltså. Villfarelser bör man inte rädas, säger Forsskål, och ”flera samveten kunna fela utan att störa den borgerliga friheten”, eftersom sanningen vinner i längden.

Vad han vill ha är en diskussionsgemenskap, ett slags Tischgemeinschaft, som Max Weber senare skulle anse ha varit så typisk för umgänget i tidiga europeiska städer. Goda argument premieras, dåliga faller under bordet. Den som resonerar mindre väl gör helt enkelt bort sig. Man får faktiskt en känsla av att Peter Forsskål är eine ideale Sprechsituation på spåren, ett par hundra år före Jürgen Habermas. Kanske hade han helt enkelt under sitt liv träffat tillräckligt många korkskallar för att vara viss om att själv avgå med segern. Ävlan är lika med tävlan – men med medel som godkänns av alla.

Det här är också grunden för teorin om den allmänna opinionen – som en anda mer än ett regelverk. Å andra sidan: frihet kan inte vara en frånvaro av regler. Regler utgör spärrar mot övergrepp och godtycke. Jag återkommer till det temat.

Peter Forsskål var en arg ung man i frihetstidens Sverige. Någon politiker kunde han inte bli – vem skulle ha valt honom? Men som politisk tänkare är han modern – ett förebud, en stormsvala, i ett samhälle som går havande med reformer. För egen del lämnade han allt det här bakom sig och satte den 7 januari 1761 ut från Köpenhamn på det danska krigsskeppet Grönland, för att delta i en forskningsexpedition med bland andra matematikern och kartografen Carsten Niebuhr som en av de vetenskapliga medarbetarna. Forsskål följde det linneanska programmet: att samla vad han kom över och skriva ned vad han såg. Hade Peter Forsskål överlevt skulle han ha varit den lärdaste mannen i Europa, hävdade sedermera Niebuhr, expeditionens ende överlevande, som 1776 invaldes som utländsk ledamot i den svenska vetenskapsakademien. Litterärt har den svårt härjade expeditionen, drabbad av häftiga interna konflikter, skildrats i Torkild Hansens roman från 1964, Det lyckliga Arabien.

Historikern Pentti Renvall har kallat 1760-talet den finska politiska radikalismens årtionde2, och att en impuls till radikalismen i det svenska riket under det här decenniet kom från den helsingforsfödde Peter Forsskål är nog ingen slump. Min nästa idol – och en förkämpe i den svenska upplysnings- och tryckfrihetstraditionen – var nämligen också finne. Han började som predikant i Nedervetils församling och slutade som prost i Gamla Karleby, båda Österbotten. Han var politiskt och ekonomiskt liberal – innan Finland övergick till euron prydde han under femton år den finska 1000-marksedeln. Han propagerade mot tjänstehjonstvånget, det vill säga kravet att alla arbetare måste ha årstjänst hos en husbonde, han främjade smittkoppsympningen i landet, han pläderade för fårskötsel, han skrev om bästa sättet att uppodla mosslupna ängar och hur man borde förbättra tvåhjulskärran i jordbruket, varvid han tillgrep ganska avancerade matematiska beräkningar, han ville ha fri seglation på Östersjön och han verkade för religionsfrihet. Han skulle bli morfar till Finlands första ärkebiskop Jacob Tengström, den ledande mannen på Borgå lantdag 1809, som hölls efter Finlands skilsmässa från det övriga Sverige och gjorde Rysslands kejsare till finsk storfurste.

Hans namn är Anders Chydenius, född 1729, tre år före Forsskål, död 1803.3

Chydenius tillhörde vänsterflygeln inom den politiska oppositionen – de yngre mössorna som de kallades på 1760-talet. Till 1765–66 års riksdag, som mycket snart kom att kallas för en reformriksdag, hade kaplanen Chydenius valts till ledamot av högvördiga prästeståndet som det officiellt hette. Han skulle bli en av de mest aktiva och hetlevrade riksdagsmännen under hela denna riksdag, och han var ingalunda oomstridd inom sitt eget stånd. Han producerade den ena inlagan – eller motionen – efter den andra. Allt han skrev under sitt verksamma liv kommer snart att finnas i en fullständig utgåva på svenska, som var hans modersmål, med en komplett översättning till finska. En del av detta borde finnas tillgängligt även på andra språk – precis som Peter Forsskåls skrifter nu har blivit.

Den 12 november 1765 inlämnade Anders Chydenius ett handskrivet Memorial om tryckfriheten till en av riksdagens deputationer. Den genomgående tesen i detta memorial är den klassiska upplysningsdevisen att kunskap blir en makt, genom att den skaffar sig kontroll över makten. Allt måste kunna granskas, kritiseras, också överheten. ”Friheten i en Nation bewaras intet blott genom Lagarna, utan genom Nations lius, och kundskap derom, huru de [Lagarna] handhafwas”, heter det. Ju fler som tar till orda, desto bättre är det, säger Chydenius, helt i Forsskåls anda. Han förespråkar konkurrens, också på det andliga livets område. Ofta finner man större insikt hos folk som är mindre framgångsrika i samhället, menar Chydenius, än hos dem ”som äro mera lysande”. Därför bör man ta till vara på allas synpunkter.4

Så här lyder den enligt min mening centrala passagen i Chydenius’ memorial:

”Att af menniskior wänta ett så fullkomligt yttrande, att det ej tål motsäijelse och ändring, är aldeles fåfängt. Är yttrandet orimmeligt, så finnas de snart, som wederlägga det. Är det byggt på sanning, så står det oöfwerwinnerligit, och ingen fästning kan prisas högre, än den, som uthärdat de swåraste belägringar. Är målet twetydigt, så måste sanningen utletas igenom skriftwäxlingar. Nekas det, så kan det ej flyta af annan källa, än räddhoga för sanningens dag. Och ingen ting kan hedra oskulden mera, än då hon får lägga sina skiäl för en allmänhets ögon. Läses det onda, som blifwer tryckt av flere, än som kunna höra ett tal, så läses på samma sätt det derpå gifna swaret af flera, och gifwer en fullkomligare öfwertygelse, så att härutinnan är en fullkomlig reciprocitet. Osanningen skiämmer ut sin uphofsman, men gagnar Nation, i det at sanningen grundas, och får fästa bättre rötter.”5

Det finns en fantastisk optimism i de här orden. En övertygelse är ingenting att ha, förrän den har prövats. Och ju hårdare diskussionens vågor går, desto bättre beslutsunderlag får man. Det är ett nästan vetenskapligt sätt att förhålla sig till politiken – politik som rationell konfliktlösning. Det är nästan som om Chydenius här förebådar Karl Poppers sociala ingenjörskonst och postulatet att varje teori måste utformas så att den kan falsifieras. Men här är det Nationen, Folket, inte det vetenskapliga framsteget som ska befordras i första hand. När Chydenius tar ordet ”nation” i sin mun förebådar han både tredje ståndets stolta paroller under franska revolutionen och Fichtes tal till tyska nationen något decennium senare.

Men för att göra en lång historia kort så vinner Anders Chydenius framgång med sitt memorial, och i slutet av riksdagen – den 2 december 1766, när Chydenius själv tvingats lämna riksdagen sedan han uttalat en olämplig uppfattning i en penningpolitisk fråga – utfärdades så Kungl. Maj:ts nådiga förordning angående skriv- och tryckfrihet. Den skulle inte bli långlivad. Ändå markerar tillkomsten av 1766 års tryckfrihetsordning en ny epok i Sveriges politiska och konstitutionella liv.

1766 års TF bygger på två pelare. Den avskaffade den politiska förhandscensuren, och den införde principen om allmänna handlingars offentlighet. Tryckfrihetsförordningen fick dessutom status av fundamentallag eller grundlag, på nivå med regeringsformen. Kort dessförinnan hade riksdagen stärkt grundlagsskyddet: en grundlag skulle bara kunna ändras av två på varandra följande riksdagar med mellanliggande val, en ordning som fortfarande – ehuru med avbrott – råder i Sverige.

Med 1766 års tryckfrihetsförordning hade opinionen vävts in i det politiska livet, och den var inte längre en utifrån kommande kraft. Ämbetet som censor librorum avskaffades följaktligen – det var bara religiösa skrifter och skrifter om regeringssättet som i fortsättningen kunde underkastas censur. Och offentlighet ersatte sekretess som huvudregel – vem som helst kunde nu begära ut handlingar från domstolar och ämbetsverk och protokoll från regeringen och riksdagen själv. Det här var någonting internationellt sett helt unikt. För boktryckarna uppkom samtidigt en lukrativ marknad. Under de föregående femtio åren hade ett 60-tal periodiska skrifter – vad vi skulle kalla tidningar – sett dagens ljus; under de följande fem åren steg de till över 80. Även antalet icke-periodiska skrifter i ekonomiska och politiska ämnen sköt i höjden, med en topp år 1769 på över 250 titlar.6 Men som lärdomshistorikern Anders Burius visade i en doktorsavhandling, var det inte främst den politiska debatten, eller den upplysta diskussionen, som gynnades av den här friheten att publicera och censurens undanröjande. Pamflettlitteraturen åren närmast efter 1766 upptas i stor utsträckning av rykten, skvaller, förtal, trivialiteter – med andra ord yttranden som egentligen hör hemma i den privata sfären och inte i den publika.7

Det är antagligen sådana här skadeverkningar som man ibland får lov att acceptera, åtminstone på kort sikt. Systemskiften kan få oönskade följder. Fast historikern Jonas Nordin har understrukit någonting viktigt med 1766 års TF – att den ”utformades enligt den så kallade legalitetsprincipen: det som inte angavs som olovligt var uttryckligen tillåtet”.8

Nu kom de här landvinningarna att snart rullas tillbaka, enligt den kända historiska läxan att en rättighet som missbrukas lätt kan sättas ur spel. Det var vad som kom att ske under det gustavianska enväldet, från 1772 och fram till 1809, då Sverige skulle få sin första moderna regeringsform eller författning. Gustav III spelade ut ett kort som tycks vara lika gångbart idag: den personliga integriteten var i fara, kränkningarna av enskilda individer måste stävjas. En reviderad tryckfrihetsförordning, men utan grundlagsstatus, utfärdades 1774 – med återinförd förhandscensur, kungligt godtycke och hårda straff för boktryckare som försökte gå sin egen väg – de riskerade rentav dödsstraff. Även offentlighetsprincipen inskränktes, utan att helt sättas ur spel. Särskilt kitslig var kungen när det gällde nyheter som spreds om franska revolutionen eller ”de franska sakerna”, som man sade. 1794, två år efter mordet på Gustav, blev det i lag förbjudet att trycka ”den nuvarande franska konstitutionen eller de förenta amerikanska staternas regeringsform”, eller ens att diskutera dessa aktstycken, innan justitiekanslern hade gett sitt godkännande – förhandscensur alltså. Det är först med det gustavianska enväldets fall 1809 som tryckfriheten återigen skrivs in i vår författning. Och den definition som då slås fast gäller än idag:

”Med tryckfrihet förstås varje svensk medborgarens rätt att, utan några av myndighet eller annat allmänt organ i förväg lagda hinder, utgiva skrifter, att sedermera endast inför laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll, och att icke i annat fall kunna straffas därför, än om detta innehåll strider mot tydlig lag, given att bevara allmänt lugn, utan att återhålla [förhindra] allmän upplysning.”

Och det här är fortfarande radikalt – efter mer än två hundra år. Det finns de som ifrågasätter att tryckt skrift ska ha en särställning i vår lagstiftning, att trycket inte är mera skyddsvärt än talet. Jag tillhör inte dem: talet – en teaterföreställning – är olika från kväll till kväll; det tryckta ordet står som det står. Det finns också de som beklagar att Sverige har en så vidsträckt offentlighetsprincip när de flesta jämförbara länder har sekretess som huvudregel, och det finns en tendens att tumma på den principen i Sveriges förbindelser med EU och andra internationella organisationer. Men det finns en obestridligen god sak som offentlighet för med sig, och den har inte enbart med tryckfriheten som sådan att göra.

Sverige och Finland rankas alltid mycket högt i World Audit eller Transparency Indices och motsvarande internationella rankninglistor – över graden eller frånvaron av korruption, tilliten till myndigheter, förtroendet mellan stat och medborgare. Det beror nog inte på att våra byråkrater, våra Beamte, skulle vara av det mera vänsälla slaget. Jag tror att en förklaring till detta förhållandes är att båda länderna har en lång tradition av öppenhet – och att utövarna av offentliga funktioner, politiker, ämbetsmän, måste räkna med att det de gör förr eller senare kommer till allmänhetens kännedom, att det hamnar i pressen. Och hamnar det där, får de inte efterfråga källan, den som har lämnat upplysningen. Och den enda som inför domstol kan dömas för publiceringen, om det har begåtts ett brott, är den ansvarige utgivaren, inte förmedlaren, inte skribenten, inte tryckaren. Och blir det tryckfrihetsprocess, så avgörs saken av en lekmannajury, utsedd bland ansedda medborgare. Fäller juryn kan domaren fria. Friar juryn kan domaren inte fälla. Detta gäller i alla tryckfrihetsbrott, alltså sådana som specifikt är uppräknade i tryckfrihetsförordningens så kallade brottskatalog. Det allmänna står under ständig uppsyn. Och ingen kan inskrida mot någon innan brottet är begånget och fullbordat. Ingen får göra någonting för att förhindra ett tryckfrihetsbrott. Man får inte ingripa preventivt.

Det här är nuläget. Men så har det inte alltid varit. Vi talar om en tradition, inte om en obruten kontinuitet. Det finns hack. Redan tre år efter antagandet av 1809 års regeringsreform – den 6 juni, en dag som numera är upphöjd till Sveriges nationaldag – kom ett bakslag med en ny och restriktiv tryckfrihetslagstiftning. Den införde vad som i för eftervärlden har blivit bekant som indragningsmakten. Bakgrunden är följande:

Efter den gamla ordningens fall hade den nya ordningens män – som i många fall var de samma som den gamlas – sökt sig en ny tronföljare, eftersom den sittande kungen var officiellt barnlös. Valet föll, efter en hel del tumult, på den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte, militärdiktator i Hamburg, av Napoleon gjord till furste av Ponte Corvo. Baktanken var att Bernadotte – eller Karl Johan som han kom att heta som kronprins – skulle göra gemensam sak med Napoleon mot Ryssland för att erövra Finland åter. Men Bernadotte hade andra planer. Redan innan han kom till Sverige, efter att ha blivit vald på en riksdag i Örebro 1810, hade han varit i förbindelse med ryska agenter i Frankrike. I augusti 1812, just som den franska armén har passerat Smolensk för att tåga mot Moskva, träffas Karl Johan och kejsar Alexander I av Ryssland i Åbo för att sluta ett fördrag. Det är det man brukar benämna som ”1812 års politik”.9 Huvudinnehållet i fördraget är att det svenska riket avsäger sig alla anspråk på Finland mot att Ryssland, i samförstånd med Storbritannien, garanterar Sveriges rätt att ta Norge från Danmark som var en trogen supporter till fransmännens kejsare. En sak till ingick i överenskommelsen. Sverige skulle organisera en nordarmé för att tillsammans med ryska, tyska och österrikiska styrkor delta i slutstriden mot Frankrike. Den äger rum i mitten av oktober 1813 utanför Leipzig. Karl Johan i ledningen för nordarmén kommer ett par dagar för sent och undgår större förluster i denna Völkerschlacht. Sedan går svenskarna norrut, besegrar Danmark som i början av 1814 står utan allierad och med den så kallade Kieltraktaten i ryggen, som bekräftar det danska nederlaget, tågar Karl Johan mot Norge som nu är ett självständigt land men bjuder föga motstånd. På sommaren 1814 är unionen mellan Norge och Sverige ett faktum.

Allt det här upprörde den liberala opinionen i Sverige. Tsarriket var reaktionens bålverk; Finland hade varit en integrerad del av det svenska riket i 650 år; bland progressiva svenskar fanns det fortfarande sympatier för Napoleon som franska revolutionens arvtagare, furstars fiende, det borgerliga samhällets laggivare. Karl Johan visste detta, men han tänkte inte godta något öppet motstånd mot sin politik. Och där kom indragningsmakten till pass. Den gav kungen, det vill säga regeringen, möjlighet att utan föregående rättegång och dom förbjuda spridningen av viss periodisk skrift genom att dra in tillståndet för dess utgivning. Det var ingen död bokstav. Under ett trettiotal år tillämpades bestämmelsen flitigt mot misshagliga tidningar och tidskrifter i landet. Mellan åren 1835–38 drogs Aftonbladet – Sveriges första moderna tidning, grundad 1831 – in inte mindre än fjorton gånger. Också Göteborgs Handels och Sjöfarts Tidning råkade illa ut. 1830-talet var därtill ett decennium när det förekom blodiga kravaller på Stockholms gator för vad som hade stått i tidningarna.10

Karl Johan ville fred – fred framförallt – för att kunna utveckla landets näringsliv, sargat efter sekler av krigföring. Måste då friheten maka på sig för fredens och näringarnas skull? Det är en fråga som inte skulle förlora sin aktualitet – vi kommer strax att se ett prov på det. Men på 1840-talet inleddes en ny liberal reformoffensiv i Sverige, och den konservativa kungen dör – 1844. Bok- och tidningsutgivning börjar gå från hantverk till industri. Det finns plötsligt stora pengar att göra i mediernas värld, för tidningsredaktörer och bokförläggare. Reformatörerna använder sig skickligt av den allmänna opinionen, och anhängarna av den bestående ordningen får lov att skaffa sig sin egen press. Indragningsmakten hade blivit otidsenlig. Medborgarsamhället, eller kampen mellan åsikter, som Peter Forsskål och Anders Chydenius hade drömt om, stod för dörren.

De följande ett hundra åren förlöper i någorlunda ordnade former. Tryckfrihetsprocesser förekommer, bland annat en mot August Strindberg, som åtalades för hädelse 1884, för en av novellerna i samlingen Giftas – när det gäller böcker finns ingen ansvarig utgivare, bara förläggare och boktryckare, och där får författaren själv stå sitt kast. I ”Dygdens lön” hade Strindberg gycklat med den kristna transsubstantiationsläran, som den kommer till uttryck i Herrens helga nattvard. Strindberg frikändes av juryn, men åtalet fick honom ändå att tillbringa större delen av de närmaste tio-tolv åren i självvald exil, i Paris, Berlin, i Schweiz, på andra ställen.

Det nazistiska maktövertagandet i Tyskland ledde till en skärpning av situationen för pressen i Sverige. Redan sommaren 1933 dömdes utgivarna av en syndikalistisk och en kommunistisk tidning till några månaders fängelse för starkt negativa omdömen om Hermann Göring. Flera åtal skulle väckas fram till och under andra världskriget; i majoriteten av fallen blev det dock frikännanden, och justitieminister Karl Gustaf Westman klagade över svårigheten att komma förbi ”den oberäkneliga och i utrikespolitiska frågor omdömeslösa juryn”. Men så i början av andra världskriget, på hösten 1939, dammade regeringen av en skrivning från 1812 års alltjämt gällande tryckfrihetsförordning – en paragraf som alla trodde hade blivit obsolet genom att inte ha använts på länge och därför fallit i glömska. Det heter i den där bestämmelsen att även om en skrift inte är ”smädlig eller förgriplig, men genom densamma missförstånd med utländsk makt sig yppat, må den, utan rättegång, kunna konfiskeras” – det vill säga trots att den inte innehöll någonting som i sig var straffbart, så kunde den tas i beslag. Naturligtvis visste alla vem den utländska makten nu var – det var inte Ryssland. Den här konfiskationsbestämmelsen skulle komma att bli den mest brukade – eller missbrukade – mot misshagliga skrifter under krigsåren i Sverige. Under 1940 konfiskerades 42 skrifter utan åtal; under hela perioden 1940–43 konfiskerades 275 skrifter utan åtal. Men det fanns ett problem med den här bestämmelsen ur 1812 års TF. Enligt lagens lydelse skulle främmande makt ta initiativet och påtala att det hade uppstått ett ”missförstånd”, men det här var en tidsödande metod, och som historikern Klas Åmark konstaterar i sin bok Att bo granne med ondskan, så skulle det visa sig ”att merparten av ingreppen skedde utan att någon klagat på just de tidningar och artiklar som beslagtogs” på administrativ väg. Merparten av beslagen, 85 procent, drabbade tidningsartiklar som hade riktat sig mot Tyskland och dess allierade, noterar Åmark.11 Ett par år senare, 1941, antog Sveriges riksdag ett antal tämligen genomgripande lagbestämmelser – de hade bifallits av riksdagen redan i juni året innan, men eftersom det var fråga om en grundlagsändring behövdes ett mellanliggande riksdagsval – som bland annat möjliggjorde förhandsgranskning samt förbud mot införsel och utgivning av tryckt skrift och förbud mot att kungöra underrättelser, ”vilkas spridande är ägnat att skada rikets säkerhet”, som det hette. En förordning om transportförbud infördes också och tillämpades.

Man kan tycka att det här var tämligen obetydliga eller oskyldiga ingrepp med tanke på vad som hände ute i den övriga världen vid den här tidpunkten. Få fängslades före och under kriget för framförda åsikter.12 Inga dog – bortsett från fem personer i en mordbrand på den kommunistiska dagstidningen Norrskensflamman i Luleå, den 3 mars 1940, i finska vinterkrigets slutskede, men detta skedde utanför lagens ram, även om straffen mot attentatsmännen blev nog så lindriga. Ändå går det inte att komma ifrån att den offentliga makten – regering, myndigheter, rättsapparat – flyttade fram sina positioner på den allmänna opinionens bekostnad under dessa kris- och krigsår.

Juristen Hilding Eek behandlar den här principiella frågan på flera ställen i sin doktorsavhandling Om tryckfriheten, som lades fram år 1942, just som den svenska staten som mest energiskt ingrep mot tidningspressen. Eek citerar där vad justitieminister Westman sade i riksdagen när den skärpta presslagstiftningen tillkom.

”Av särskild betydelse under ett krigs påfrestningar är vidare att samhörighetskänslan och allmänandan stärkas samt att misströstan och modlöshet förhindras att vinna insteg bland befolkningen”, sade Westman. ”Med stöd av senaste tidens erfarenheter kan man utgå från att i Sverige, där styrelsen är uppbyggd på demokratisk grund och alltså uppbäres av folkets förtroende, den övervägande delen av pressen företräder en meningsriktning överensstämmande med regeringens och på denna grundval lojalt samarbetar med den ansvariga statsledningen.” Men det kan finnas undantag, kritiska röster, menar Westman. Och mot dem måste man kunna inskrida på ett effektivt sätt.

Hilding Eek, liberalen, underkänner hela resonemanget. ”Det demokratiska statsskicket är en organisationsform”, skriver han, ”inom vilket maktmissbruk från nyckelpersonernas innehavare kan förekomma lika väl som inom andra organisationsformer. Politiska omständigheter kunna medföra t.ex. att ett sittande parlament och den därur framkomna regeringen bedriva en politik, som icke motsvarar de allmänna önskemålen i landet, eller att en regering icke böjer sig för ett parlaments misstroendevotum eller att domstolarna enligt allmän mening missbruka sin maktställning. I dylika situationer måste ur demokratisk åskådnings synpunkt en fri press ha en mycket viktig funktion att fylla såsom en yttersta garanti av statsskicket, givande uttryck åt en ur demokratisk synpunkt till makten berättigad opposition mot regimen. Icke heller pressens kontrollfunktioner gentemot t.ex. enskilda ämbetsmän eller politiker bli meningslösa därför att den allmänna rösträttens och parlamentarismens principer ligga till grund för statsskicket.”13

Här har vi två principiellt olika grundhållningar – pressens uppgift är att vara ”lojalt samarbetande” med regeringen, det är Westmans; dess uppgift är att vara kontrollerande, nagelfarande, en ”berättigad opposition mot regimen”, det är Eeks grundhållning. Den svenska tryckfriheten har under 250 år utvecklats i spänningsfältet mellan dessa bägge förhållningssätt. Mellan politiker och ämbetsmän som fordrat lojalitet och i sista hand underkastelse och publicister och oppositionella som har odlat misstrons och det radikala nejets ädla konst, som har värnat rätten att kritisera överheten i alla lägen.

Efter andra världskriget vann tryckfrihetens vänner en rungande seger med 1949 års tryckfrihetsordning som är den alltjämt gällande. Offentlighetsprincip, censurförbud, meddelarskydd, ensamansvar, juryprocess är några kodord. Men under jubelåret 2016 finns det anledning, tycker jag, att påminna inte bara om segrarna utan också om nederlagen, även om de har varit temporära. Inte minst i tider av ökad säkerhetspolitisk oro i vår del av världen känns det angeläget att slå vakt om en oberoende press, främmande för allt kamaraderi, om en vaken allmän opinion som inte har smittats av de sociala mediernas vulgaritet, om kontinuerliga inblickar i den offentliga maktens skrymslen och vrår, förmedlade genom det oförblindade reportaget, och om motstånd mot alla försök till manipulation, desinformation och propagandakampanjer, alldeles oavsett varifrån de organiseras.

Med mina exempel – Peter Forsskål, Anders Chydenius, och nu till sist Hilding Eek – har jag velat illustrera hur sådana motståndshandlingar har sett ut, och kan se ut.

__________________________________________________

1 Jag citerar nedan från den senaste utgåvan, som också innehåller en parallellöversättning av hela Forsskåls skrift till engelska, Tankar om borgerliga friheten/Thoughts om Civil Liberty. Stockholm: Atlantis 2009. – Ett arbete om innehållet i traktaten är Torsten Steinbys Peter Forsskål och Tankar om borgerliga friheten. Helsingfors: Hufvudstadsbladet 1970. Sten Selander har skrivit om Forsskål som forskningsresenär i Linnélärjungar i främmande länder. Stockholm: Bonnier 1960. Senast har Nils Erik Forsgård uppmärksammat Forsskåls gärning i ”Från Helsingfors till Arabien”. Fältpost. En vänbok till Peter Luthersson. Stockholm: Hjalmarson & Högberg 2014. Behändig är Torgny Nordins artikel ”n svensk filosof i Lyckliga Arabien”, i Magnus Bergsten (red.), Idéer och äventyr. En antologi om svenskt 1700-tal. Lund: Historia Media 1999. Själv skrev jag om honom inför 250-årsminnet av Borgerliga frihetens tillkomst: ”Rättigheter föddes ur tryckfriheten”. Svenska Dagbladet 2/5 2009. – Till 200-årsminnet utgav det finska postverket med Forsskåls porträtt i valören 1,10 mark.

2 Pentti Renvall, Finsk representation i Sveriges riksdag. Stockholm: Natur och Kultur 1967, s. 300 ff.

3 Två biografier över honom föreligger på svenska: Pentti Virrankoski, Anders Chydenius. Demokratisk politiker i upplysningens tid. Stockholm: Timbro 1995; samt Nils Erik Forsgård, Ingens herre, ingens träl. Radikalen Anders Chydenius i 1700-talets Sverige. Stockholm: Timbro 2014.

4 Anders Chydenius, Samlade skrifter. Band 1. 1751–1765. Helsingfors och Stockholm: Svenska Litteratursällskapet i Finland/Bokförlaget Atlantis 2012, s. 366.

5 Ibid., s. 369.

6 Se Gunilla Jonssons och Ylva Tjeders statistiska sammanställning i Tidskrift för folkets rättigheter 3–4:1982, s. 25.

7 Anders Burius, Ömhet om friheten. Studier i frihetstidens censurpolitik. Uppsala 1984. Institutionen för idé- och lärdomshistoria. Skrifter 5, s. 245.

8 Jonas Nordin, ”Vi måste ständigt kämpa för att bevara ordet fritt”. Dagens Nyheter 1/12 2015.

9 Se här Sture M. Waller, Åbomötet 1812 och de svenska krigsrustningarnas inställande. Lund: C. W. K. Gleerup1951; Tapani Suominen (red.), Sverige i fred. Statsmannakonst eller opportunism? En antologi om 1812 års politik. Stockholm: Atlantis 2002; Nils Erik Villstrand, Folk och furstar i Åbo 1812. Stockholm: Atlantis 2012.

10 Det var inte alltid enkelt att få tidningarna fällda, även om regeringen hade önskat så. 1831, under upproret i Polen, skrevs kritiska artiklar i svensk press mot den ryska övermakten, och Ryssland önskade ett ingripande. Inför svårigheten att få fällande dom i en juryprocess valde den svenska regeringen istället för åtal att läxa upp tidningsredaktörer, under hot om kraftigare åtgärder. Se Bo Nilsson, ”Anpassningspolitik och tryckfrihet år 1831”. Tidskrift för folkets rättigheter 3–4:1982.

11 Klas Åmark, Att bo granne med ondskan. Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen. Stockholm: Albert Bonniers förlag 2011, s. 213 ff.

12 I ett standardverk förtecknas under krigsåren, märkligt nog, endast ett fängelsestraff på tre månader, plus skriftens konfiskation, för den anonymt utgivna Mannerheim eller Kuusinen? Herremakt eller folkmakt i Finland. Åtal väcktes 20/12 1939, under Finska vinterkriget. Skriften utkom från tryckeriet Västermalm, ägt av Sveriges Kommunistiska Parti. Se Bengt och Agneta Åhlén, Censur och tryckfrihet. Farliga skrifter i Sverige 1522–1954. Södertälje: Ordfront 2002, s. 159.

13 Hilding Eek, Om tryckfriheten. Stockholm: Hugo Gebers Förlag 1942, s. 12.