En kristen teolog, Joel Halldorf, går till attack mot Adonis nya bok ”Våld och islam” i Expressen (24/9/16). Han skriver under rubriken ”Adonis målar upp en vrångbild av islam” att boken är bitvis ”en faktaresistent och absurd attack på en hel världsreligion”.

Vem kan se elefanten?

Halldorf fortsätter med att säga att ”Adonis definition av islam exkluderar både filosofi och vetenskap, trots att de har haft en stark ställning i den muslimska världen”. Recensenten menar dessutom att ”Adonis islam är en teoretisk konstruktion snarare än en beskrivning av den levda muslimska tron.”

De röster som höjts mot Adonis beskrivning av en sida av den islamiska verkligheten, dess våldsamma utveckling genom tiderna och wahhabismens seger under vår tid över reform- och moderniseringsförsöken som pågick i över 100 år från ca 1850 till ca 1970, kan kännas förbluffande när de kommer från svenska kritiker. Kritikerna, som tror sig gå i försvar för muslimerna, liknar mest de blinda som försöker beskriva en elefant. Ingen av dem har en helhetsbild av varelsen, och det de känner efter med handen blir för dem hela bilden.

Dessa kritiker glömmer t.ex. att det var upplysningstidens hårda attack mot den inkvisitoriska och politiska kristendomen, en attack som då också riktades ”på en hel världsreligion”, som såg till att kristendomen överlevde och förvandlades till det en religion egentligen skall ägna sig åt, att ge tröst och stöd åt människor i nöd, inte att styra över deras liv och tankar. Den moderna kristendomen är på så vis det bästa beviset på det välgörande som ett ifrågasättande av religiös övermakt kan leda till. Man kan förstås fråga sig varför muslimerna nekas rätten till detta ifrågasättande.  

För oss som kan arabiska och följer den pågående debatten i den arabiska världen mellan religiösa apologeter och sekulära tänkare finns ingen tvekan om att ”islam”, trots alla tecken på ett uppvaknande, befinner sig i en återvändsgränd. Enda sättet för muslimerna att ta sig ur sin svåra belägenhet är att godkänna reformkraven, dvs. begränsa de religiösa auktoriteternas makt över individer i samhället. Detta bekämpas förstås med alla medel av de bokstavstroende som fått vind i seglen de sista 50 åren tack vare oljepengarna med vilka wahhabismen köper både vapen och samveten.

Den islam som Adonis motsätter sig är inte någon ”teoretisk konstruktion” som recensenten hävdar. Och Adonis syfte med sin kritik har ingenting att göra med ”en beskrivning av den levda muslimska tron”. Den teoretiska konstruktionen finns däremot i de kretsar som, utan att ha någon förstahandskännedom av det de försöker förklara för sina läsare, påstår att islam som ”världsreligion” ej får kritiseras. Wahhabiter hade inte kunnat säga det bättre än Rickard Lagervall, Joel Halldorf m.fl. Låt mig först ta några konkreta exempel på vad wahhabismen har åstadkommit idag i arabvärlden.

I Egyptens anrika religiösa universitet, al-Azhar, finns kurslitteratur som bygger på urkunder från 700- och 800-talen, inte som historiska texter som man ska ta ställning till och analysera litterärt eller antropologiskt, utan som föregångarnas (al-salaf) diktat som man absolut inte får säga emot eller betvivla. Egyptiska författare har mördats eller sitter i fängelse idag för att ha vågat kritisera dessa urkunder. I en av dessa kursböcker, som tjugoåriga män och kvinnor som går på al-Azhar okritiskt får lära sig som en del av sin religion, står det till exempel, enligt Sayyid al-Qimni, egyptisk sekulär religionshistoriker, att om en man under fastan känner att han absolut måste få utlösning, att vätskorna har s.a.s. samlats så pass att de måste finna en väg ut, och han inte vill bryta sin fasta, då får han låta en två- eller treåring hjälpa honom med handen, för mannens sperma är ädel och ren och kommer inte att besudla barnet eller påverka fastan! Där står också att en kvinna som vill obeslöjad ta emot besök av en man som inte tillhör hennes släkt kan ”adoptera” honom genom att låta honom dia ett bestämt antal gånger!

Ja, det räcker med dessa två exempel för att visa hur texter och attityder från 800-talet görs rumsrena tack vare wahhabismens dödliga inflytande på allt vad sunt förnuft och medmänsklighet innebär. Samma wahhabism som köpte vapen från Västerlandet för 50 miljarder dollar de sista åren för att så död och förödelse bland sina fattiga grannar och tvinga dem ut på flykt ur sina hem! Samma wahhabism som vägrar ta emot en enda flykting och tycker att Europa kan gott ta hand om dem! Hur mycket kan Joel Halldorf om hur islam praktiseras idag för att hävda att Adonis ”liknar de salafister han är mest kritisk mot”? Och vad går detta nitiska försvar för det oförsvarliga ut på egentligen? Självfallet tar de allra flesta muslimer idag avstånd från sådan medeltida obskurantism. Men antalet hjärntvättade predikanter ständigt ökar tack vare oljepengarna, tack vare Västerlandets omoraliska stöd till wahhabismen!

Ett vanligt påstående som ofta tas upp när man ska försvara ”islam” är att hävda att kvinnans ställning blev betydligt bättre efter islam än under förislam. Jag har själv för 25 år sen publicerat en bok skriven av en muslimsk feminist som handlar om profetens hustrur, där detta försvar för kvinnans ”förbättrade villkor under islam” görs gällande. Men böcker är till för att skapa underlag för debatt och vidare läsning, inte för att sväljas bokstavligt talat som ”sanning”. Detta gäller i lika hög grad ”Profetens hustrur” av Magali Morsi som ”Våld och islam” av Adonis. Frågan om kvinnans ställning före islam är dock långt ifrån klar. Här följer en liten ijtihad (tankemöda) från min sida som jag hoppas inte heller tas för en absolut ”sanning” av människor som läser mer än vad som står på raderna.

Den biografiska litteratur som behandlar profetens liv och verk har skrivits ner minst 100 år efter att Koranen sammanställts till en bok. De första riktigt stora levnadstecknarna verkade t.o.m. senare än så, mot slutet av 800-talet. Under sex till åtta generationer överfördes alltså detaljerna kring profetens liv och den tid han levde i muntligt. En tillräckligt lång tid för att låta politiskt färgade vinklingar ta över och färga själva förloppet. Kan det vara så att islams utformning under dessa 6 till 8 generationer var den patriarkala monoteismens sista spik i kistan på antikens polyteistiska inställning? Låt oss granska några detaljer närmare.

Under antiken hade den arabiska civilisationen ungefär samma andel kvinnor som lyckats nå maktpositioner som andra civilisationer. Några drottningar finns åtminstone dokumenterade: Bilqis i Jemen, Zenobia i Palmyra och Sajah under själva profetens tid är tre exempel. Samtidigt var de hedniska araberna ett av de sista folk som fortfarande hade gudinnor i sin panteon i en värld som alltmer kom under den växande kristendomens inflytande, de tre s.k. Allahs döttrar, som en vers i Koranen välvilligt kallade dem innan den rensades bort under senare period (se Rushdies ”Satansverserna”). Att en vers i Koranen var välvilligt inställd till Allahs döttrar beror ju på att profeten behövde stöd från dem som trodde på dessa gudinnor i början av sin mission; och att den rensades bort senare beror helt enkelt på att det stödet inte behövdes längre.

Men det kanske mest slående beviset för ett mer nyanserat system som utan att vara helt matriarkalt ändå bejakade och respekterade kvinnan, t.o.m. som en helig varelse, finns i själva profetens liv. Som tjugoåring valdes Muhammad till äkta man av Khadija, en kvinna som var i hans mors ålder. De förblev gifta i ett monogamt äktenskap i många år, varunder Muhammad av kärlek till henne, enligt traditionen, aldrig ens skulle våga tanken att skaffa sig andra hustrur. För Khadija var inte vilken kvinna som helst. Hon var en rik affärskvinna, ägde en karavanrörelse och utan hennes stöd, både moraliskt och konkret med pengar, hade Muhammad kanske inte kunnat etablera sig som profet. Efter Khadijas död blev omvandlingen total. Man räknar med dussintals kvinnor i hans liv mellan hustrur, konkubiner, sådana som han ägde ”med högra handen” (slavar) och andra som tilldelats honom som krigsbyte. Nu ingick inte Muhammad äktenskap med samtliga dessa kvinnor. Som segerrik herre över de arabiska stammarna tvingades han ofta ta emot kvinnor som ”fredsgåvor”.

Det är förstås svårt att bedöma sanningshalten bakom alla dessa detaljer som överförts muntligt i många generationer innan de skrevs ner för att bli underlaget för den institutionaliserade ”islam” på 800- och 900-talen. Men påminner inte denna knivskarpa distinktion mellan striktaste monogami och vildaste polygami om något mer än en realistisk återgivning av ett levnadsöde? Det patriarkala systemets genomförande och slutliga seger behövde ju en myt, och myter får oftast sin utformning under övergångsperioder. Ett av de första offren för den segrande islam var en poetissa som vågat skriva en raljerande vers om profeten. Hur det går ihop med påståendet som flera islamologer och muslimska feminister framkastat om att kvinnan skulle ha fått det bättre efter islam, är en fråga som söker sitt svar.

Adonis förtjänst är att ha satt den svenska ankdammen i gungning. Om hans bok bara leder till att både muslimer och de som verkligen bryr sig om muslimer som människor, inte bara som ”troende”, börjar tänka om och ställa frågor så har den uppfyllt sitt syfte.

Hesham Bahari är bokförläggare i Skåne www.alhambra.se

Adonis är f n på besök i Sverige

TfFR 160926