Är Hillary Clinton krigskandidaten i årets presidentval i Förenta staterna? Mycket talar för det.

Hennes förflutna: som senator röstade hon för USA:s (och Storbritanniens) invasion av Irak 2003 – som stod i sådan strid mot folkrätten att de flesta Nato-stater avstod från att ge den sitt stöd – och som utrikesminister var hon i hög grad delaktig i det Nato-orkestrerade kriget mot Libyen 2011. Vad man vet har hon inte påskyndat USA:s tillbakadragande från Afghanistan, ett besinningslöst och kostnadsslukande krigsföretag, och hon medverkade till den utomlagliga avrättningen av Osama bin-Laden och några av hans anhöriga i Pakistan, en av USA:s klientstater.

Av SVEN HOFMAN

Men också idag framträder hennes martialiska drag tämligen tydligt, så tydligt att den neokonservative ideologen Robert Kagan, en av förre presidenten Georg W. Bushs mest hängivna supportrar, har startat en republikansk lobbyorganisation för Clintons val i höst. Den framstående utrikeskorrespondenten Patrick Cockburn har också i brittiska Independent visat att Clinton omger sig med rådgivare som förespråkar en amerikansk militär offensiv, främst i Mellanöstern. (Se alliansfriheten.se).

Därmed inte sagt att Donald Trump skulle vara en "fredskandidat". Dock kan han inte knytas till direkt aggressiva trumpetstötar, även om hans oförutsägbarhet måste vara ett memento för all framtidsanalys. Han kan möjligen vara det mindre onda ur ett internationellt perspektiv, men hans frånvaro av verkligt program gör en sådan utsaga ytterligt riskabel. Trump behandlar den militära alliansen som en försumbar bricka i amerikansk utrikespolitik och gör därmed Nato-anhängare i alla europeiska länder skakigt villrådiga. Vad hans uttalanden visar är att utan USA skulle alliansen inte vara någonting, men med USA kan den visa sig vara mindre än de flesta tror.

Alla svenska förståsigpåare, inklusive svenska regeringsföreträdare, önskar sig Hillary Clinton som president. Men det är rätt oklart vad det är de vill ha. Är det en kvinna de vill ha? Då kan det stämma bra med Sveriges officiellt deklarerade feministiska utrikespolitik. Är det USA som fortsatt världspolis? Då är också Clinton det säkraste valet. Om hon är rätt person att leda en skadskjuten supermakt under reträtt är mera tveksamt – där krävs realism, inte idealism. Ett allvarligt problem är att dessa frågor inte berörs i den svenska debatten. Där bekymrar man sig mest om Trumps rallarsvingar, hur mycket de sedan är värda. Trump är nasty, Clinton decent.

Den gamla visdomen, att demokratiska presidenter startar krig, republikanska presidenter avslutar dem, kanske inte stämmer till fullo efter Bush d y. Men faktum är att inte heller Obama avslutade något krig. Bill Clinton bombade, folkrättsstridigt, Jugoslavien. Ronald Reagan var en förhållandevis fridsam president – och innan han tillträdde nästan lika förhånad som Trump idag. Vem vet vad Bernie Sanders hade haft för sig, om han fått en chans? Det amerikanska systemet gav honom inte den chansen.

Ja, USA är en supermakt på nedgång och dess imperium minst sagt skakigt. Det kostar väldiga summor att upprätthålla – där har givetvis Trump en poäng – och USA är sedan länge en svårt skuldsatt nation. De gamla kolonialmakterna invecklade sig i långvariga avvecklingsstrider, till föga nytta. Hillary Clinton är den av de två huvudkandidaterna som verkar mest benägen att göra om gamla misstag. Detta borde oroa oss, lika mycket som att hennes motståndare uppträder burdust och är illa påläst, till och med för att vara amerikan.

 

TfFR 160728

Sven Hofman är bonde och politiker.

Även publicerad på Tidningen Kulturen