En av grundbultarna för tryckfriheten enligt TF och för den yttrandefrihet som skyddas av yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) är ensamansvaret. Detta innebär att en fysisk person, utgivaren, bär det straffrättsliga ansvaret för allt som publiceras i en tidning eller på en webbsida som har utgivningsbevis. Artikelförfattarna, tipsarna och andra medverkande går således som regel fria från ansvar. Men en webbsida kan ju ge utrymme för läsarnas kommentarer. Om sådana publiceras direkt, utan utgivarens föregående granskning, så uppstår ett läge då förutsättningen för att utgivaren ensam ska ansvara kan sättas i fråga. Hur ska en sådan situation bedömas rättsligt? Det behandlas i nedanstående rättsfallsreferat av juristen Benjamin J O Boman.

Ansvarar bloggaren för kommentarer som inte granskats på förhand?
Ett rättsfallsreferat.

Den ideella föreningen J, med säte i Helsingborg, ägde en tryckt periodisk skrift. Redaktionen för skriften drev även en webbplats - en blogg - kallad ”J:s nyhetssida”. Att webbplatsens redaktionella innehåll omfattades av den s.k. databasregeln i 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen, trots att läsarkommentarer till det redaktionella innehållet inte förhandsgranskades eller aktivt publicerades av redaktionen, slogs fast av Högsta domstolen i beslut den 19 mars 2014 (se referatet NJA 2014 s. 128). Den del av tvisten mellan parterna, som HD:s beslut gällde, behandlas inte i detta referat.

Den 29 september 2011 publicerades på ”J:s nyhetssida” ett redaktionellt inlägg med rubriken ”Nazist fick inget gehör av JK”. Inlägget handlade om R.A.P. (nedan P), en man bosatt i Linköping. Under inlägget, och under andra inlägg på webbplatsen, fanns möjlighet för läsare att skriva egna kommentarer. Ovanför kommentarfältet angavs texten ”Kommentarerna förhandsgranskas ej; kommentatorer ansvarar för sina egna inlägg. Håll därför god ton och följ lagen!”. Följande dag, den 30 september, publicerades en kommentar till inlägget om P, skriven av någon som kallade sig ”björnpeder”. Kommentaren löd: ”han den där [P] är ju dessutom en rejäler hasch pundare enligt flera jag snackat me”.

Den 8 oktober 2011 skrev P en egen kommentar till inlägget, med innehållet ”Uppgifterna här är felaktiga och bör omgående tas bort”. Inlägget om P togs av redaktionen bort från ”J:s nyhetssida” den 9 oktober, och med detta försvann även kommentaren från ”björnpeder” från webbplatsen. I ett inlägg kallat ”Felaktiga uppgifter i tidigare inlägg”, publicerat på webbplatsen den 9 oktober 2011, bad J om ursäkt för att det tidigare inlägget om P varit felaktigt och grundat på missförstånd och felaktig information. Läsarkommentaren från ”björnpeder” nämndes inte i dementin. Inläggen om P på ”J:s nyhetssida”, och ”björnpeders” kommentar, spriddes strax därefter genom en välbesökt extremnationalistisk webbplats, som var kritisk till J:s utpekanden av P i det redaktionella inlägget och i kommentaren.

Linköpings tingsrätt

Den 11 oktober 2011 väckte P talan mot J vid Linköpings tingsrätt och yrkade, så som han slutligen bestämde sin talan, att tingsrätten skulle förplikta J att till P betala 1 krona jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den 30 september 2011. Som grund för yrkandet åberopade P att innehållet i ”björnpeders” kommentar var osant och förtal, och att J analogt med lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor borde vara skyldig att ta bort förtalet. P angav att förtalsbrottet inneburit ett allvarligt kränkande angrepp på hans ära och att kränkningsersättning därför skulle utgå enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207).

Efter att tingsrätten genom dom den 11 november 2011 ogillat käromålet, och Göta hovrätt genom beslut den 10 juli 2012 undanröjt tingsrättens dom på grund av rättegångsfel och återförvisat målet till tingsrätten, utfärdade tingsrätten stämning.

J bestred talan i sak men medgav att talan var väckt på rätt sätt och vid rätt domstol. J vitsordade i och för sig att det var förtalande att utpeka någon som ”haschpundare”, dvs som missbrukare av illegala narkotiska preparat. J vitsordade även i och för sig att förtalsbrottet inneburit en allvarlig kränkning i skadeståndslagens mening, och att det yrkade beloppet var skäligt. Emellertid fanns det inte någon ”björnpeder” i redaktionen för J:s periodiska skrift eller webbplats, och den IP-adress som loggats härrörde från Frankrike. Utgivaren för skriften och webbplatsen, T, angav att han inte skrivit ”björnpeders” kommentar, och att ingen förhandsgranskade läsarkommentarer innan de automatiskt publicerades på webbplatsen. Utgivaren fick dock ett meddelande per e-post när kommentaren hade skrivits och publicerats.

J citerade och hänvisade till Göta hovrätts dom 2011-04-19 i mål nr FT 2010-10 och hovrättens över Skåne och Blekinge dom 2011-06-01 i mål nr FT 1346-10 (beträffande vilka domar HD - två justitieråd - inte beviljade tappande parter prövningstillstånd). I dessa domar, som rörde skadestånd med anledning av förtalsbrott, anges att innehavare av s.k. modererade bloggar, (bloggar där läsarkommentarer måste godkännas före publicering) genom att godkänna läsarkommentarer innehållande förtal, skulle betraktas som gärningsmän till förtalsbrotten, detta för att de förtalande uppgifterna först genom innehavarnas agerande spritts vidare via webbplatserna. ”I förevarande fall är det först genom [svarandens] agerande som uppgifterna fått spridning (jfr rättsfallet NJA 2007 s. 805)” angav Göta hovrätt i sin dom.

J menade att lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor – den s.k. BBS-lagen – inte var tillämplig, eftersom brottet förtal inte tas upp i 5 § denna lag, där det anges att den som tillhandahåller en elektronisk anslagstavla ska ta bort eller förhindra vidare spridning av meddelanden om deras innehåll uppenbart är sådant som anges i vissa lagbestämmelser. Det skulle därför enligt J strida mot den skadeståndsrättsliga legalitetsprincipen att analogt ålägga J något ansvar för att ta bort kommentarer av den anledningen att de innehåller förtal.

J ansåg även, med hänvisning till NJA 2007 s. 805 (om hets mot folkgrupp), att förtal inte är ett s.k. perdurerande brott, och att det därför inte varit möjligt för J:s funktionärer att genom underlåtenhet medverka till brottet. Hade fråga varit om ett perdurerande brott, medgav dock J att det varit rättsligt oacceptabelt att låta kommentaren kvarstå på Internet under nio dagar. Beträffande ränteyrkandet vitsordade J att ränta skulle kunna löpa från den 6 oktober 2011, men inte från den 30 september, eftersom föreningen under alla förhållanden inte varit i dröjsmål med borttagande av kommentaren förrän efter skälig kontrolltid, vilket enligt förarbetena till BBS-lagen är en vecka (prop. 1997/98:15, s 15 och 37).

P ingav ett intyg undertecknat av P:s bror, där brodern på heder och samvete angav att P ”som [brodern] har daglig kontakt med, inte brukar vare sig hasch eller någon annan form av narkotikum”. P anförde att en anonym person med IP-adress i Frankrike inte kan ta ansvar för förtalande inlägg, och att det mest naturliga vore att blogginnehavaren tog detta ansvar. P angav även att förtal var perdurerande, eftersom spridningen fortgår hela tiden efter att publicering på Internet har skett, och ansåg att J blivit medskyldig till förtalet genom underlåtenheten att ta bort ”björnpeders” kommentar. I frågan om räntan angav P att riktlinjen från 1998 var föråldrad, och att kommentaren borde ha raderats direkt, eftersom J direkt genom utgivaren fick reda på att kommentaren publicerades.

J genmälde att det saknas rättsligt stöd för att förtal är ett perdurerande brott, eftersom brottet begås genom lämnande av uppgifter, dvs. genom publiceringen, vilken sker en gång för alla. J angav även att förtal endast är perdurerande om man ser till preskriptionsbestämmelsen i 7 kap. 1 § 2 st. yttrandefrihetsgrundlagen, och att denna bestämmelse inte är tillämplig på de icke-grundlagsskyddade delarna av webbplatsen.

P ingav ett utlåtande avgivet av professorn i civilrätt Mårten Schultz den 24 oktober 2012. I utlåtandet anförde Schultz att rättsläget får betraktas som förhållandevis tydligt då det gäller s.k. modererade bloggar, och att den som godkänner en ärekränkande kommentar kan ådra sig ansvar för förtal. Beträffande s.k. omodererade bloggar framförde Schultz att rättsläget var oklart. Han ansåg att det inte vore orimligt att tolka blogginnehavarens underlåtenhet att ta bort en ärekränkande uppgift, som vederbörande känner till, som ett spridande i sig. Schultz anförde att makten över den fortsatta spridningen ligger hos moderatorn, som i allmänhet är den ende som kan ta bort uppgiften, och att vederbörande i allmänhet kan ta bort uppgiften utan några större ansträngningar. Han hänvisade till Svea hovrätts beslut 2009-02-06 i mål nr Ö 769-09, där ett ”fortsatt spridande” av uppgifter på en webbsida ansetts kunna utgöra förtal. Vidare anförde Schultz att det i ljuset av artikel 8 (om rätt till privatliv) och 13 (om effektivt rättsmedel) i Europakonventionen inte framstår som uteslutet att förtalsregeln skall omfatta moderators underlåtenhet. Han ansåg att det, på grund av HD:s konstaterande om att principen om att lagstöd krävs för att döma ut ideellt skadestånd inte är absolut (NJA 2005 s. 462) och i beaktande av att HD betonat betydelsen av fördragskonforma tolkningar (NJA 2007 s. 295), var fullt möjligt att genom en utveckling i vår ”vanliga” svenska skadeståndsrätt steg för steg skapa möjligheter för ett privatlivsskydd i situationer som dessa.

Tingsrätten (rådmannen Henrik Ibold) meddelade den 11 mars 2013 följande dom (mål nr FT 2486-12).

Med hänsyn till kommentarens innehåll och sammanhang finner tingsrätten att uppgifterna innefattar förtal av P. För att J ska ha att svara för ideell skada uppkommen i anledning av underlåtenheten att radera kommentaren tidigare än vad som skett, krävs att någon, vars gärningar J har att svara för, har ett därtill kopplat straffrättsligt ansvar, antingen enligt förtalsregleringen i brottsbalken eller enligt BBS-lagen. Frågan om ansvar för underlåtenhetsbrott sammanhänger i förevarande fall med läran om garantansvar. Garantansvaret för den som tillhandahåller en websida på sätt J gjort får anses uttömmande reglerat i 5 § BBS-lagen. Då 5 § BBS-lagen inte omfattar förtal kan inte företrädaren T eller någon annan som J haft att svara för gjort sig skyldig till förtal i gärningsmannaskap eller medgärningsmannaskap enligt brottsbalken eller brott mot 5 § BBS-lagen. P:s talan ska därför lämnas utan bifall.

Göta hovrätt

P överklagade i Göta hovrätt och yrkade bifall till sin vid tingsrätten förda talan.

P anförde att tingsrätten bara prövat underlåtelseansvar i förhållande till BBS-lagen, trots att det framgår av motiv att underlåtenhetsansvar utanför tillämpningsområdet för BBS-lagen kan förekomma om ”det finns särskild anledning att förvänta sig ett ingripande av gärningsmannen. Sådan anledning kan föreligga bl.a. om mellanhanden vet om att olagligt material förekommer och har möjlighet att hindra spridningen av materialet” (prop. 2001/02:150, s 89). Han menade att det rörde sig om ett sådant kvalificerat fall i vilket ”en underlåtenhet att hindra fortsatt spridning klart framstår som lika straffvärd som en aktiv spridning av ett meddelande” (NJA 2007 s. 805 I). I en artikel i tidningen Journalisten, publicerad den 14 mars 2013, som ingavs av P till hovrätten, hade professor Mårten Schultz uttalat att han ”anser att det bör vara möjligt att hålla den som driver en blogg civilrättsligt ansvarig för innehållet i ärekränkande kommentarer som inte tas bort efter uppmaning även om de är omodererade, också med nuvarande lagstiftning”. P betonade vidare att ingen annan än J:s funktionärer kunnat ta bort kommentaren om P efter att den skrevs.

J motsatte sig ändring av tingsrättens dom. J angav utgivaren T, trots att han direkt vid publiceringen tog del av den aktuella kommentaren och insåg att den kunnat utgöra förtal, inte medverkat till publiceringen. J menade att det Mårten Schultz anfört föreföll stå i strid mot den skadeståndsrättsliga legalitetsprincipen och därför borde lämnas utan avseende. I hovrätten ansåg sig J inte ha någon åsikt i frågan om ”björnpeders” kommentar var förtalande. J meddelade att styrelsen hade viss juristutbildning, att antalet kommentarer på den relativt nystartade bloggen var mycket få, att kommentatorer fått tydlig information om att de själva ansvarar för sina inlägg, och att J inte uppmanat kommentatorer att skriva någonting om P. J åberopade vidare ansvarsfrihet enligt 18 § e-handelslagen och social adekvans, och hänvisade till Stockholms tingsrätts dom 2013-06-27 i mål nr T 10848-09.

P anförde att NJA 1987 C 9 ger klart stöd åt att förtal är ett perdurerande brott, och att motparten medhjälpt till förtal mot honom. Han åberopade punkterna 5-10 i den HD-dom som idag refereras i NJA 2013 s. 588, ett fall där HD konstaterar att misshandelsbrott kan begås genom underlåtenhet. P åberopade vidare en students examensuppsats och angav att e-handelslagen inte gäller gratis tillgängliga bloggar som motpartens samt att det inte är ”socialt adekvat” av en systemoperatör för en elektronisk anslagstavla att låta bli att ta bort förtal som vederbörande känner till.

P åberopade slutligen Europadomstolens dom den 10 oktober 2013 i målet Delfi AS mot Estland (64569/09). I denna dom ansågs det inte utgöra en kränkning av yttrandefriheten enligt artikel 10 i Europadomstolen, att ett företag som drev en kommersiell nyhetssajt ålagts att betala ett mindre skadestånd till den som smädats genom omodererade läsarkommentarer till en artikel. ”Med hänsyn till statens positiva förpliktelse enligt artikel 8, som kan innefatta vidtagandet av åtgärder ägnade att garantera respekten för privatlivet även beträffande relationer mellan enskilda […] är domstolen inte övertygad om att åtgärder, som tillåter en skadelidande att väcka talan blott mot författare av förtalande kommentarer … i detta fall skulle ha säkrat ett effektivt skydd för den skadelidandes rätt till privatliv. [Domstolen] konstaterar att det var klagandeföretagets val att tillåta kommentarer från icke registrerade användare, och att det därigenom måste anses ha påtagit sig visst ansvar för dessa kommentarer” anförde Europadomstolen i denna dom.

J konstaterade att hovrätten för Nedre Norrland intagit samma ståndpunkt som P beträffande NJA 1987 C 9 i dom 2005-11-01 i mål nr B 81-04 (där förtal ansågs vara perdurerande och en person ansågs ansvara för en artikel på en webbplats ”under hela tiden som den varit publicerad”), men anförde att hovrättsfallet är överspelat genom NJA 2007 s. 805. J menade att man inte kan medverka till fullbordat förtal i och med att man inte kan påverka gärningsmannens agerande hur man än förfar efter brottets fullbordande. Även om företrädare för J hade tagit bort ”björnpeders” kommentar, hade brottet redan varit fullbordat. Även om artikeln om P var olyckligt formulerad och måhända kunde anses ha ”inbjudit” till nedsättande kommentarer om P från andra personer, menade J att någon garantställning inte kunde uppstå härigenom. J åberopade vidare Europadomstolens mål Times Newspapers Limited (nr 1 och 2) mot Förenade Kungariket (dom den 10 mars 2009), § 47, och anförde att ett krav på att någon tar bort uppgifter, för att undgå ansvar för förtal, skulle utgöra en otillåten inskränkning av yttrandefriheten. J angav, med anledning av Europadomstolens dom i Delfimålet, att hovrätten skall tolka svensk straff- och skadeståndsrätt i första hand, och att domens resonemang inte borde gälla ”J:s nyhetssida”, eftersom webbplatsen drevs utan reklamintäkter eller ekonomiskt intresse.

Hovrätten (hovrättsråden Louise Hinsegård och Daniel Holmberg, referent, samt lagmannen Jan Carrick) anförde i dom den 28 november 2013 (mål nr FT 836-13):

Det som har förekommit i hovrätten ger inte skäl att ändra det överklagade avgörandet, jfr rättsfallet NJA 2007 s. 805. Därför ska tingsrättens domslut fastställas.

Högsta domstolen

P överklagade och yrkade att Högsta domstolen skulle bifalla den talan han fört i underrätterna. Han anförde bl.a. att hovrättens dom är kontroversiell, eftersom förtal, som är ett brott mot person, inte nödvändigtvis bör behandlas som ordningsbrottet hets mot folkgrupp. Han anförde att artikel 8 i Europakonventionen kräver att staten respekterar medborgarnas privatliv och ser till att de respekterar varandras, och att skadeståndslagen måste tolkas i enlighet med konventionen.

HD (justitieråden Ann-Christine Lindeblad, Kerstin Calissendorff, Johnny Herre, Agneta Bäcklund och Dag Mattsson; föredragande var justitiesekreteraren Peder Bjursten) beslutade den 19 mars 2014 att inte bevilja prövningstillstånd (mål nr T 109-14).

Justitiekanslern

P vände sig till Justitiekanslern och begärde skadestånd med ”skäligt belopp”, med anledning av bl.a. kränkning av artikel 8 i Europakonventionen. Han anförde att grunden för hans framställan var att staten inte i tillräcklig mån sett till att hans privatliv värnats. För att inte rätten till privatliv ska bli illusorisk måste någon ta ansvar även för anonymt förtal av människor, anförde han. P menade, med hänvisning till Delfidomen, att det inte vore rimligt om den som utsatts för anonymt förtal på en massmediesajt själv måste finna de personer som belackat vederbörande. Han angav att han, som enligt tingsrätten hade utsatts för förtal, inte fått någon upprättelse och att domstolarnas domar och beslut därför utgjort en kränkning av hans rätt till privatliv.

Justitiekansler Anna Skarhed anförde i beslut den 25 juli 2014, dnr. 2991-14-40 (föredragande hovrättsassessorn Karin Ahlstrand Oxhamre), bl.a. följande:

Rättsliga utgångspunkter

Regler om det allmännas skadeståndsansvar finns i skadeståndslagen (1972:207). Enligt 3 kap. 2 § denna lag ska staten ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen kan ersättning för ideell skada utgå på grund av att någon allvarligt kränks genom att något typiskt sett integritetskränkande brott har begåtts vid sådan myndighetutövning.

Enligt Högsta domstolens praxis på senare tid (se främst NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 584) kan staten också bli ersättningsskyldig vid överträdelser av Europakonventionens bestämmelser. I den mån Sverige har en förpliktelse att gottgöra en överträdelse av konventionen genom en rätt till skadestånd ska skadestånd i första hand utgå med stöd av 3 kap. 2 § skadeståndslagen.

När det gäller ersättning för ideell skada kan enligt Högsta domstolen de begränsningar som följer av 2 kap. 3 § skadeståndslagen inte bortfalla ens vid en konventionskonform tolkning. Ersättning för ideell skada vid överträdelse av konventionen kan därmed i regel inte grundas på skadeståndslagens regler, men kan utgå utan särskilt lagstöd om det krävs för att uppfylla Sveriges åtaganden enligt konventionen. [...]

Ingen överträdelse av artikel 8 i Europakonventionen

Av artikel 8 i Europakonventionen framgår bl.a. att var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Denna rättighet omfattar en rätt till personens rykte, bl.a. ett skydd mot förtal.

Av andra stycket i samma artikel framgår att rättigheten inte är absolut. Det finns möjligheter för staten att inskränka rättigheten bl.a. med hänsyn till andras personers fri- och rättigheter.

Således kan en persons rätt till respekt för privat- och familjelivet t.ex. inskränkas med hänsyn till artikel 10 i Europakonventionen, vilken stadgar en rätt till yttrandefrihet. Vad som krävs är att staten ifråga genom sin lagstiftning har funnit en balans mellan dessa två rättigheter, dvs. rätten till privatliv i artikel 8 och rätten till yttrandefrihet i artikel 10 samt att domstolarna upprätthåller denna balans.

Hur dessa två rättigheter ska vägas mot varandra illustreras bl.a. av det avgörande från Europadomstolen som P åberopat till stöd för sitt anspråk, Delfi mot Estland (Europadomstolens dom den 10 oktober 2013, application 64569/09 Case of Delfi v. Estonia). [I en fotnot noterade JK följande: ”Domen är inte definitiv eftersom det den 17 februari 2014 beslutade att den skulle hänskjutas till avgörande i stor sammansättning.”] I det målet hade det på nyhetssidan Delfi publicerats kommentarer som var nedsättande mot L. Estnisk domstol fann att nyhetssidan kunde hållas ansvarig för publiceringen av kommentarerana och dömde den att betala skadestånd till L för den förtalande publiceringen. Delfi klagade till Europadomstolen under åberopande av att artikel 10 i Europakonventionen hade kränkts. Europadomstolen konstaterade att det i ett fall som detta krävs att de två rättigheterna enligt artikel 8 och 10 i konventionen vägs mot varandra. Europadomstolen konstaterade att en sådan avvägning hade gjorts på ett korrekt sätt och att någon överträdelse av artikel 10 i konventionen inte var för handen.

Av Europadomstolens praxis kan inte utläsas att det finns någon ovillkorlig skyldighet för en stat att ha en lagstiftning på plats enligt vilken det i varje enskilt fall går att ställa de ansvariga bakom en blogg till ansvar för de kommentarer som där har gjorts. Istället får en avvägning i varje enskilt fall göras mellan rätten i artikel 8 för skydd mot privat- och familjelivet samt rätten i artikel 10 för skydd mot yttrandefriheten. I frågan om hur avvägningen mellan dessa två rättigheter ska göras finns en bedömningsmarginal till förmån för staten.

Utredningen i ärendet ger alltså inte stöd för slutsatsen att någon överträdelse av artikel 8 i Europakonventionen har begåtts.

Slutsats

Det har inte förekommit någon överträdelse av ... artikel 8 i Europakonventionen. P:s skadeståndsanspråk ska därför avslås.