Med Libyenresolutionen fattade FN:s säkerhetsråd första gången beslut om militär intervention i strid mot FN-stadgans bestämmelser. Men FN-stadgan gäller för alla medlemsstater, oavsett regim. Om FN-stadgan inte följs är risken att vi får en värld där enskilda stormaktgrupperingar efter behag genomför militära interventioner och sedan i efterhand hänvisar till "inbjudan" att intervenera. Det blir då den starkes rätt som gäller och då går ingen säker längre.

Flera brott mot FN-stadgan i Libyen

Den brittiska tidningen Guardian kunde den 23 augusti rapportera om närvaron av brittiska specialstyrkor(SAS-styrkor) i Libyen som sattes in för att stödja rebellerna att störta Gaddafi, trots att säkerhetsrådets resolution 1973 som gav tillstånd till en flygförbudszon uttryckligen undantog insättandet av markstyrkor . Enligt Guardian skall även franska styrkor ha satts in. Tidningen uppger att brittiska styrkor skulle ha varit på plats redan i februari; alltså innan säkerhetsrådsresolutionen antogs.

Av ROLF ANDERSSON och LARS-GUNNAR LILJESTRAND

Hans Corell, före detta rättschef vid FN, har uttalat sig om de folkrättsliga aspekterna på de främmande trupperna på marken i Libyen ( Dagens Nyheter 27 augusti; radions Studio Ett den 29 augusti). På frågan om Storbritannien brutit mot säkerhetsrådsresolutionen svarade Corell att så inte behövde vara fallet: "Om den nya transitregeringen (rebellerna) otvetydigt ses som den legitima företrädaren för Libyen då har den rätt att inbjuda andra stater att sända militär." Till detta kan sägas att de brittiska styrkorna var i landet långt innan rebellerna avancerat och strider pågår ännu då detta skrivs ( 1 september). Då Corell uttalade sig hade transitregeringen inte kontroll över landet och endast 30 av världens stater hade erkänt den nya regimen.

Vad säger folkrätten om inbjudan till intervention?Folkrättsprofessorn Ove Bring har sammanfattat det: "Så fort det utbrutit ett inbördeskrig vars utgång är oviss innebär emellertid varje bistånd åt ena eller andra sidan en faktisk eller potentiell styrning av utvecklingen i landet och därmed också ett brott mot principen i FN-stadgans artikel 1(2) att folken skall få avgöra sina egna öden." Och vidare: "Framförallt gäller detta i ett inbördeskrig där motståndsmännen behärskar delar av statens territorium. I dessa fall har en främmande stat inte rätt att acceptera en inbjudan till intervention." (FN-stadgans folkrätt, Nordstedts juridik).

FN-stadgans innebörd är således tydlig vad gäller inbjudan till intervention, och i fallet Libyen måste Storbritanniens intervention ses som folkrättsstridig. Det var ingen tvekan om att inbördeskriget pågick med full styrka då de främmande trupperna sattes in.

Att anta en inbjudan till intervention i ett inbördeskrig är ett brott mot folkrätten. Men brott mot FN-stadgan förövades även under den första fasen av kriget, då säkerhetsrådet gav tillstånd till en flygförbudszon som snabbt kom att utnyttjas av NATO till ett fullskaligt bombkrig för att uppnå ett regimskifte.

I Sverige har riksdagspolitiker( med undantag av Sverigedemokraterna) ställt sig okritiska till interventionen.  Uppgörelsen i början på sommaren mellan regeringspartierna, (s) och (mp) om fortsatt svenskt deltagande i angreppskriget kommenterades av Åsa Romson:  "För miljöpartiet är grundregeln att militära insatser för att lösa problem inom stater är en ytterst problematisk metod." Ändå kom hon fram till att miljöpartiet stöder ett fortsatt svenskt deltagande i kriget och att "Det är viktigt att stödja FNs arbete med fred och demokrati och där ingår säkerhetsrådets resolutioner om militära medel." Uttalandet är ganska typiskt för ledande politiker i Sverige. Militära interventioner sägs nu helt frankt vara en del i FNs arbete för fred och demokrati. Det är att vilseleda allmänheten om FN-stadgan och dess syfte.

FN bildades 1945 mot bakgrund av 1900-talets två världskrig. Syftet var att förhindra nya aggressionskrig.

Staterna enades om att föra in ett absolut våldsförbud utan kryphål i stadgan.

Det allmänna våldsförbudet i artikel 2 (4) som anger att alla medlemsstater skall avstå från våld och hot om våld i sina internationella förbindelser är själva grunden för stadgan. Det är vad som brukar kallas folkrättens och FN-stadgans mest centrala norm - förbudet mot krig som ett medel att förändra status quo.Det finns endast två undantag från våldsförbudet: rätten till självförsvar vid väpnat angrepp och enligt beslut av säkerhetsrådet för att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet.

Idag hörs röster, främst i västvärlden, om så kallad "humanitär intervention", som skulle betyda ytterligare ett undantag från det generella våldsförbudet. Anhängarna hänvisar ofta till det man kallar "Skyldigheten att skydda" (Responsibilty to Protect, R2P). FN:s generalförsamling antog 2005 en resolution som bland annat framhöll ett ansvar för en regering att skydda befolkningen mot etnisk rensning, folkmord och brott mot mänskligheten. Bakgrunden var bl a folkmordet i Rwanda. Om regeringen inte uppfyllde detta skulle frågan kunna tas upp av säkerhetsrådet . Men FN-stadgan har inte ändrats genom detta och stadgans våldsförbud kvarstår.

Resolution 1973 om Libyen ställer en rad frågor om säkerhetsrådets tolkning av stadgan och särskilt våldsförbudet.

Resolutionen hänvisar till skyldigheten att skydda civila och säger att för detta ändamål får alla nödvändiga åtgärder vidtas.

Hur man än ser på händelserna i Libyen så är det inte fråga om någon systematisk utrotning av en del av befolkningen av etniska eller andra skäl. Säkerhetsrådet antyder att regeringstruppernas angrepp mot civila "möjligen kan utgöra brott mot mänskligheten". Men det finns i gällande folkrätt inget som ger säkerhetsrådet rätt att inskrida mot sådana brott med våldsåtgärder.

Konflikten i Libyen var ett inbördeskrig där rådet tog sig rätten att intervenera till fördel för rebellsidan.  Enligt FN-stadgan och de principer som Internationella Domstolen i Haag lagt fast är utländskt stöd till upprorsmän mot en laglig regering folkrättstridigt.

Rådet hänvisar allmänt i Libyenresolutionen till hot mot internationell fred och säkerhet, vilket skulle öppna för möjligheten att tillgripa våld. Men resolutionen ger inga belägg för varför konflikten i Libyen skulle ha denna internationella karaktär. Det står klart att det var fråga om en intern konflikt innan NATO började bomba. En tredje omständighet som måste lyftas fram är att säkerhetsrådet beslutade om våldsanvändning utan att, som stadgan kräver, först pröva och uttömma alla möjligheter till en förhandlingslösning.

Vissa menar att allt som säkerhetsrådet beslutar är i enlighet med folkrätten. Det är i och för sig riktigt att rådet har givits långtgående befogenheter . Men rådet har att hålla sig inom stadgans ram. När rådet beslutar om våldsanvändning utan att följa de gränser som stadgan lagt fast bryter det mot stadgan.

I flera fall tidigare har rådet på initiativ av västmakterna beslutat om sanktioner av olika slag. Detta har genomgående skett med svepande, men oftast dåligt underbyggda påståenden om hot mot fred och internationell säkerhet.

Utvecklingen har oroat alltfler stater i Asien, Afrika och Latinamerika, där man nu kräver att stadgan måste följas och att rådet inte får bli ett redskap för västs stormaktsintressen.
Med Libyenresolutionen togs ytterligare ett steg i en farlig riktning. Det var första gången som beslut om militär intervention fattades i strid mot stadgans bestämmelser.

Den internationellt kände folkrättsprofessorn Martti Koskenniemi sa om Libyenresolutionen: "Personligen anser jag att det var hycklande och propagandistiskt att lägga in en skrivning om kravet att skydda befolkningen i säkerhetsrådets dokument. Världen är full av kriser. Men staterna är bara villiga att reagera mot dem om de känner att krisen är av speciell vikt eller hotar deras egna intressen. Därför är det hyckleri att tala om den här principen som en verklig legal norm."

Interventionen stödd på resolution 1973 var ett brott mot FN-stadgan. Diskussionen idag om de främmande marktrupperna som skulle ha legitimitet genom "inbjudan" visar på en fortsatt farlig kampanj från väst att vränga FN-stadgan. Om FN-stadgan inte följs är risken att vi får en värld där enskilda stormaktgrupperingar efter behag genomför militära interventioner och sedan i efterhand hänvisar till "inbjudan" att intervenera. Det blir då den starkes rätt som gäller och då går ingen säker längre. Vi har allt intresse av att hävda FN-stadgans principer mot självsvåldigt stormaktsagerande.

TfFR 110904

Artikeln införd på Newsmill där Libyen-interventionen debatteras.