Franska rörelser som fördömer rasism och kolonialism har inte lyckats komma ihåg att alla koloniala erövringar genomfördes mot ståthållare, indiska furstar och afrikanska kungar som fördömdes som självhärskare (vilket de var) eller har inte lyckats lägga märke till att det är något underligt med att franska organisationer bestämmer vilka som är ”legitima företrädare” för det libyska folket.

Vem ska frälsa Libyen från dess västliga frälsare?

En koalition av västmakter och arabiska självhärskardömen gaddade sig samman i mars 2011 för att genomföra vad som marknadsfördes som en kortvarig liten militär operation för att ”skydda libyska civila”.

Den 17 mars antog FN:s säkerhetsråd resolution 1973 som gav just denna ”de villigas koalition” grönt ljus för att sätta igång sitt lilla krig genom att säkra kontroll över det libyska luftrummet, som därefter utnyttjades för att bomba allt som Nato valde att bomba. Det var uppenbart att koalitionens ledare förväntade sig att de tacksamma medborgarna skulle dra nytta av det kraftfulla ”skyddet” för att störta Moammer Gaddafi som påstods vilja ”döda sitt eget folk”. Med antagandet att Libyen var prydligt uppdelat mellan ”folket” å ena sidan och ”den onde diktatorn” å den andra förväntades störtandet av Gaddafi äga rum inom några dagar. I västvärldens ögon var Gaddafi en värre diktator än Tunisiens Ben Ali eller Egyptens Mubarak, som föll från makten utan Natos ingripande. Gaddafi borde därför ha störtats desto tidigare.

Av JEAN BRICMONT och DIANA JOHNSTONE

Fem månader senare har alla antaganden som kriget grundades på visat sig vara mer eller mindre felaktiga. Organisationer för mänskliga rättigheter har inte lyckats hitta några bevis för ”brotten mot mänskligheten” som Gaddafi påstods ha beordrat mot ”sitt eget folk”. Västvärldsregeringars erkännande av Nationella övergångsrådet (TNC) som ”det libyska folkets enda legitima företrädare”, som från början var förtidiga, har övergått till att framstå som groteska. Nato har gett sig in i och förvärrat ett inbördeskrig som ser ut att ha gått i stå.

Men hur illa grundat och befängt kriget än visat sig vara, så pågår det. Och vad är det som kan få stopp på det?

Det bästa man kunde läsa denna sommar var Adam Hochschilds utmärkta nyutkomna bok om Första världskriget: To End All Wars (För att göra slut på alla krig, ej på svenska). Det finns många lärdomar för vår tid i den berättelsen, men kanske den mest träffande är att när väl ett krig har påbörjats är det väldigt svårt att avsluta det.

De män som påbörjade Första världskriget förväntade sig också att det skulle bli kort. Men även efter att miljoner gått ner sig i dödsmaskinen och det borde ha framstått kristallklart att alla bemödanden var hopplösa, släpade sig kriget vidare i fyra eländiga år. Kriget självt alstrar hat och hämndlystnad. När väl en stormakt börjar ett krig, ”måste” den vinna, vad det än kostar - för stormakten själv men särskilt för andra.

Så här långt är kostnaden för kriget mot Libyen enbart finansiell för de angripande Nato-staterna. De hoppas på krigsbyte i det ”befriade” landet, den balanserande summa som ska betala kostnaden för Natos bombningar. Det är bara det libyska folket som förlorar liv och infrastruktur. Så vad kan få stopp på slakten?

Under Första världskriget existerade en modig antikrigsrörelse som trotsade den chauvinistiska hysterin under krigsperioden och argumenterade för fred. De riskerade att bli fysiskt attackerade och fängslade.

Hochschilds redogörelse för den kamp för fred som fördes av modiga kvinnor och män i Storbritannien borde vara en inspiration i dag - men för vem? Riskerna med att motsätta sig detta krig är minimala jämfört med 1914-1918. Men än så länge är aktiv opposition nätt och jämnt märkbar.

Det gäller särskilt Frankrike, det land vars president Nicolas Sarkozy gick i spetsen för att starta detta krig.

Bevisen samlar sig för att libyska civila, däribland, barn, dödas på grund av Natos bombningar.

Bombningarna inriktas på civil infrastruktur för att majoriteten av befolkningen bosatt på territorier lojala mot Gaddafi ska berövas sina mest nödvändiga varor, mat och vatten. Avsikten påstås vara att folket ska inspireras till att störta Gaddafi. Kriget för att ”skydda civila” har alldeles tydligt förvandlats till ett krig för att terrorisera och plåga dem så att det Nato-stödda TNC ska kunna ta makten.

Detta lilla krig i Libyen avslöjar Nato som både brottsligt och inkompetent.

Det avslöjar också den organiserade vänstern i Nato-länderna som fullständigt värdelös. Det har kanske aldrig funnits ett krig som det varit lättare att opponera sig emot. Men den organiserade vänstern i Europa motsätter sig det inte.

För tre månader sedan, när uppmärksamheten i medierna mot Libyen drevs fram av den Qatar-baserade TV-stationen Al Jazeera, tvekade inte den organiserade vänstern att ta ställning. Flera tiotal franska och nordafrikanska vänsterorganisationer undertecknade en uppmaning till ”solidaritetsdemonstration med det libyska folket” i Paris den 26 mars. Dessa organisationer uppvisade sin fullständiga förvirring genom att samtidigt begära å ena sidan ”erkännande av Nationella övergångsrådet som det libyska folkets enda legitima företrädare” och å den andra sidan ”skydd för gästarbetare och migranter” som i verkligheten var i behov av skydd mot samma rebeller som representerades av övergångsrådet. Samtidigt som dessa vänstergrupper underförstått stödde de militära operationerna till förmån för NTC, manade de också till ”vaksamhet” beträffande ”västregeringarnas och Arabförbundets dubbelspel” och beträffande operationerna möjligen kunde ”trappas upp”.

Bland de organisationer som undertecknade denna appell var exilgrupper av oppositionella från Libyen, Syrien, Tunisien, Marocko och Algeriet, de Gröna i Frankrike, Antikapitalistiska partiet, Franska kommunistpartiet, Vänsterpartiet, den antirasistiska rörelsen MRAP, och ATTAC, som är en brett baserad rörelse för folkbildning kritisk mot finansiell globalisering. Dessa grupper representerar sammantaget praktiskt taget hela det organiserade spektrat i fransk politik till vänster om Socialistpartiet - som för sin del stödde kriget utan att ens mana till ”vaksamhet”.

Efterhand som antalet offer för Natos bombningar stiger, saknas alla tecken på den utlovade ”vaksamheten” rörande den ”upptrappning av kriget” som avviker från vad som anges i FN:s säkerhetsråds resolution.

De aktivister som i mars envist hävdade att ”vi måste göra någonting” för att stoppa en hypotetisk masslakt gör ingenting i dag för att stoppa en masslakt som inte är hypotetisk utan verklig och synlig och som utförs av dem som ”gjorde någonting”.

Den grundläggande vanföreställningen hos vänsterns ”vi måste göra någonting”-gäng ligger i betydelsen av ”vi”. Om de menade ”vi” rent bokstavligt, vore det enda de kunde göra att upprätta någon sorts internationella brigader som slåss vid sidan av rebellerna. Men trots att de hävdade att ”vi” måste göra ”allt” för att stödja rebellerna hade de förstås ingen allvarlig tanke på en sådan möjlighet.

Därför betyder ”vi” i praktiken västmakterna, Nato och framförallt Förenta staterna, de enda med ”unik förmåga” att föra ett sådant krig.

”Vi måste göra något”-gänget blandar vanligtvis samman två slags krav: ett som de kan realistiskt vänta sig blir genomfört av dessa västmakter - stödja rebellerna, erkänna TNC som det libyska folkets enda legitima företrädare - och ett annat som de inte realistiskt kan förvänta sig att stormakterna ska följa och som de själva är totalt oförmögna att genomföra: att begränsa bombningarna till militära mål och till att skydda civila och att samvetsgrant hålla sig inom ramen för FN:s resolutioner.

Dessa bägge sorters krav motsäger varandra. I ett inbördeskrig bryr sig ingendera sidan primärt om sådana spetsfundigheter som FN-resolutioner och skydd av civila. Varje sida vill vinna, därmed punkt, och hämndlystnad leder ofta till övergrepp. Om man ”stödjer” rebellerna, lämnar man det i praktiken fritt för deras sida att göra vad som helst som de anser nödvändigt för att vinna.

Men man lämnar det också fritt för de västallierade och Nato, som kanske är mindre blodtörstiga än rebellerna men som har vida större förstörelsemedel till sitt förfogande. Och dessa länder är stora byråkratier som handlar som överlevnadsmaskiner. De behöver vinna. Annars får de ett ”trovärdighetsproblem” (liksom de politiker som stödde kriget), som skulle kunna leda till att de förlorar anslagsmedel och resurser. När väl kriget har påbörjats, finns i väst helt enkelt ingen kraft, utom en beslutsam antikrigsrörelse, som kan tvinga Nato till att begränsa sig till vad som är tillåtet enligt en FN-resolution. Därför framförs den andra sortens vänsterkrav för döva öron. De fungerar enbart till att bevisa för den krigsvänliga vänstern själv att dessa avsikter är rena.

Genom att stödja rebellerna har den interventionsvänliga vänstern effektivt slagit ihjäl antikrigsrörelsen. Det är ju inte heller rimligt att stödja rebeller i ett inbördeskrig som desperat vill ha hjälp av interventioner utifrån och samtidigt motsätta sig sådana interventioner. Den interventionsvänliga högern är betydligt mer konsekvent.

Det som de interventionsvänliga till vänster och höger har gemensamt är övertygelsen att ”vi” (och då menar de den civiliserade demokratiska västvärlden) har rättighet och förmåga att påtvinga andra länder vår vilja. Vissa franska rörelser som fördömer rasism och kolonialism har inte lyckats komma ihåg att alla koloniala erövringar genomfördes mot ståthållare, indiska furstar och afrikanska kungar som fördömdes som självhärskare (vilket de var). Eller också har de inte lyckats lägga märke till att det är något egendomligt med att franska organisationer bestämmer vilka som är ”legitima företrädare” för det libyska folket.

Trots ansträngningar från ett fåtal isolerade enskilda personer, finns ingen folklig rörelse i Europa som är i stånd att hejda eller ens sakta farten på Natos framfart. Enda hoppet är kanske att rebellerna bryter samman, eller opposition i Förenta staterna, eller ett beslut av härskande oligarkier att skära ner kostnaderna. Men under tiden har den europeiska vänstern missat sitt tillfälle att kunna vakna till liv igen genom att motsätta sig ett av de mest uppenbart oursäktliga krigen i historien. Europa självt kommer att lida under denna moraliska konkurs.

Jean Bricmont är författare till boken Humanitarian Imperialism (Humanitär imperialism, Karneval förlag, 2007).  Han kan nås på Jean.Bricmont@uclouvain.be
Diana Johnstone är författare till boken Fools’ Crusade (Dårarnas korståg – Jugoslavien, Nato och västliga villfarelser, Hägglunds förlag 2004). Hon kan nås på diana.josto@yahoo.fr
Adam Hochschild, To End All Wars (För att göra slut på alla krig, ej på svenska)

You find this article in English at counterpunch.org

övers. Erik Göthe

TfFR 110821