Det libyska banksystemet förklarar varifrån Libyen får pengar för att stå för gratis utbildning och sjukvård och $50 000 i räntefritt statligt lån till varje ungt par som ska gifta sig och varifrån landet fick $33 miljarder för att bygga ett gigantiskt vattenprojekt.

Libyen: Det är oljan det handlar om, eller är det banken?

På flera håll har man skrivit och noterat det sällsamma förhållandet att de libyska rebellerna tog ledigt från sitt uppror i mars för att upprätta sin egen centralbank - detta innan de ens hade en regering. Robert Wenzel skrev i Economic Policy Journal:

“Aldrig tidigare har jag hört talas om att en centralbank upprättas på bara några veckor ur ett folkligt uppror. Detta antyder att det rör sig om lite mer än ett sammanrafsat gäng upprorsmän som springer omkring och att det finns några rätt finslipade inflytelser.”

Av ELLEN BROWN

Alex Newman skrev i New American:

“I ett uttalande som offentliggjordes förra veckan rapporterade rebeller om resultatet av ett möte som hölls den 19 mars. Bland annat kungjorde de, som de kallades, sammanrafsade revolutionärerna att “Benghazis Centralbank har upprättats som monetär myndighet med behörighet ett driva penningpolitiken i Libyen samt att det utsetts en chef för Libyens centralbank med tillfälligt säte i Benghazi”.

Newman citerade CNBC:s redaktör John Carnay, som frågade sig: “Är det här första gången en revolutionär grupp upprättar en centralbank medan den fortfarande står mitt uppe i strider mot den förskansade politiska makten? Det tycks sannerligen antyda hur ytterligt mäktiga centralbankchefer har blivit i vår tid.”
Ännu en anomali rör det officiella rättfärdigandet för att ta till vapen mot Libyen. Det förmodas handla om kränkningar av mänskliga rättigheter, men bevisen är motsägelsefulla. Enligt en artikel på Fox News webbsida den 28 februari:

“Medan Förenta nationerna febrilt arbetar för att fördöma Libyens ledare Muammar al-Qaddafi för att han slår ner på protesterande, överväger FN:s råd för mänskliga rättigheter att anta en rapport smockfull av lovord för Libyens meriter i fråga om mänskliga rättigheter.

I den genomgång rådet gör, får Libyen beröm för att ha förbättrat tillgången till utbildning, för att ha 'prioriterat' mänskliga rättigheter och för att ha förbättrat 'de konstitutionella ramarna'. En rad länder, däribland Iran, Venezuela, Nordkorea och Saudi-Arabien, men även Kanada, ger Libyen positiva betyg för det lagskydd som dess medborgare får - de som nu revolterar mot regimen och möts av blodiga repressalier.”

Vad man än kan säga om Gaddafi, det libyska folket tycks blomstra i alla fall. En delegation av sjukvårdspersonal från Ryssland, Ukraina och Vitryssland skrev i en appell till ryske presidenten Medvedev och premiärminister Putin som sin uppfattning, efter att ha stiftat bekantskap med med libyskt vardagsliv, att i få nationer levde folk i sådant välstånd:

“[Libyer] har rätt till gratis läkarvård och deras sjukhus är utrustade med världens bästa medicinska utrustning. Utbildningen i Libyen är gratis, begåvade unga människor får tillfälle att studera utomlands på regeringens bekostnad. När unga par gifter sig, får de 60 000 libyska dinarer (omkring 50 000 US-dollar) i finansiellt bistånd. Statliga lån är räntefria och, som det visat sig i praktiken, utan datum för återbetalning. Tack vare regeringssubventioner är priset på bilar mycket lägre än i Europa och varje familj har råd med bil. Bensin och bröd kostar bara en slant och det är ingen skatt för den som bedriver jordbruk. Det libyska folket är lugnt och fredligt, super inte och är mycket religiöst.”

De hävdade att det internationella samfundet hade felinformerats om kampen mot regimen. “Tala om för oss,” sade de, “vem som inte skulle tycka om en sådan regim?”

Även om detta bara är propaganda går det inte att förneka åtminstone en mycket populär insats av den libyska regeringen: Den förde vatten till öknen genom att genomföra det största och mest kostsamma bevattningsprojektet i historien, $33-miljarder-projektet Stora Konstgjorda Floden (Great Man-Made River, GMMR). Vatten är till och med i högre grad än olja avgörande för livet i Libyen. GMMR förser 70 % av befolkningen med dricksvatten och vatten för bevattning. Vattnet pumpas upp från södra Libyens vidsträckta underjordiska nubiska sandstens-akvifer-system (ihålig sandsten innehållande vatten, ö.a.) till kustområdena 4 000 kilometer norrut. Den libyska regeringen har gjort åtminstone några saker rätt.

En annan förklaring till det fientliga anfallet mot Libyen är att det “är bara oljan det handlar om”. Men även denna teori är problematisk. Som påpekades i National Journal, producerar landet bara omkring två procent av världens olja. Enbart Saudi-Arabien har tillräcklig reservkapacitet för att kompensera all förlorad produktion om den libyska oljan skulle försvinna från marknaden. Och om det bara handlar om oljan, varför var det då så bråttom att upprätta en ny centralbank?

En annan provokativ uppgift som cirkulerar på internet är en intervju år 2007 på ”Democracy Now” med den amerikanske pensionerade generalen Wesley Clark. Han säger där att omkring tio dagar efter den 11 september 2001 fick han höra av en general att det fattats beslut om att starta krig mot Irak. Clark blev förvånad och frågade varför. ”Vi vet inte!” blev svaret. ”Det är väl för att de inte vet vad de annars ska göra!” Senare sade samma general att de planerade att ge sig på sju länder på fem år: Irak, Syrien, Libanon, Libyen, Somalia, Sudan och Iran.

Vad har dessa sju länder gemensamt? I sammanhanget bankverksamhet är det en sak som sticker ut och det är att inget av länderna finns med på listan över de 56 medlemsbankerna i BIS (den övernationella centralbanken Bank for International Settlements i Basel i Schweiz, ö.a.). Detta ställer dem utanför centralbankernas centralbanks långa reglerande arm.

De värsta avfällingarna i skaran skulle kunna vara Libyen och Irak, de bägge länder som faktiskt har anfallits. Kenneth Schortgen Jr. har skrivit ett påpekande på Examiner.com att “[s]ex månader innan USA gick in i Irak för att avsätta Saddam Hussein, hade oljelandet tagit steget att godta euro i stället för dollar för oljan och detta blev ett hot mot dollarns globala dominans som reservvaluta och dess herravälde som petrodollar.”

Enligt en rysk artikel under rubriken “Bombningar av Libyen - straffet för Ghaddafi för att ha försökt vägra US-dollar”, genomförde Gaddafi en liknande djärv åtgärd: han tog initiativ till en rörelse för att vägra dollarn och euron och uppmanade arabiska och afrikanska nationer att använda en ny valuta i stället, gulddinaren. Gaddafi föreslog att man skulle upprätta en enad afrikansk kontinent med dess 200 miljoner människor och använda denna enda valuta. Under det senaste året har tanken fått godkännande av många arabiska och de flesta afrikanska länder. De enda som motsatte sig var Republiken Sydafrika och chefen för Arabstaternas Förbund. Initiativet sågs som negativt av USA och av Europeiska Unionen, där franske presidenten Nicolas Sarkozy kallade Libyen ett hot mot mänsklighetens finansiella säkerhet; men Gaddafi lät sig inte påverkas och fortsatte att driva på för att skapa ett enat Afrika.

Detta för oss så tillbaka till gåtan med den libyska centralbanken. I en artikel på Market Oracle påpekade Eric Encina:

“Ett faktum sällan nämnt av västvärldens politiker och massmediernas förståsigpåare: Libyens centralbank är 100 % statsägd ... För närvarande skapar den libyska regeringen sina egna pengar, den libyska dinaren, med hjälp av sin egen centralbank. Få människor kan hävda annat än att Libyen är en suverän nation med egna stora tillgångar, i stånd att bära upp sitt eget ekonomiska öde. Ett stort problem för globalistiska bankkarteller är att de för att göra affärer med Libyen måste gå genom den libyska centralbanken med dess nationella valuta, ett ställe där de har absolut noll herravälde eller makt-mäklande förmåga. Härav följer att uppgiften att undanröja Libyens centralbank (CBL) måhända inte dyker upp i Obamas, Camerons och Sarkozys tal, men det är förvisso högt uppe på den globalistiska dagordningen att dra in Libyen i den egna fållan av medgörliga länder.”


Libyen har inte bara olja. Enligt IMF har Libyens centralbank nära 144 ton guld i sina bankvalv. Vem behöver BIS, IMF och deras regler med den sortens bas för tillgångarna?

Vilket alltihop uppfordrar till en närmare titt på BIS' regler och hur de påverkar de lokala ekonomierna. I en artikel på BIS websida heter det att centralbankerna i ”Central Bank Governance Network” (den styrande gruppen i BIS ö.a.) ska ha som enda primära målsättning “att upprätthålla prisstabilitet”. De ska hållas oberoende från regeringen för att säkerställa att politiska överväganden inte inverkar på dess mandat. “Prisstabilitet” betyder att upprätthålla ett stabilt utbud av pengar, även om det betyder att man lägger bördor på folket i form av utlandsskulder. Centralbanker avråds från att öka utbudet av pengar genom att trycka dem och använda dem till gagn för staten, antingen direkt eller i form av lån.

I en artikel 2002 i Asia Times med rubriken “The BIS vs National Banks” hävdade Henry Liu:

“BIS' regler tjänar bara det enda syftet att stärka det internationella privata banksystemet, även om det sker till men för de nationella ekonomierna. BIS gör mot nationella banksystem vad IMF har gjort mot nationella penningregimer. Nationella ekonomier under den finansiella globaliseringen tjänar inte längre nationella intressen.

. . . FDI [utländsk direkt investering] angiven i utländska valutor, för det mesta dollar, har dömt många nationella ekonomier till en obalanserad utveckling mot export, enbart för att göra räntebetalningarna i dollar för FDI, med liten nettofördel för de inhemska ekonomierna.”

Han tillade: “Tillämpar man den statliga penningteorin kan vilken regering som helst finansiera alla sina inhemska utvecklingsbehov med egen valuta för att upprätthålla full sysselsättning utan inflation.” “Den statliga penningteorin” syftar på pengar som skapas av regeringar i stället för av privata banker.

Regeln om att man inte ska låna från regeringens egen centralbank innehåller antagandet att detta kommer att vara inflationsdrivande, medan att låna existerande pengar från utländska banker eller IMF inte är det. Men alla banker skapar faktiskt de pengar de lånar ut i sin bokföring, vare sig bankerna är offentligt eller privat ägda. Det mesta av dagens pengar kommer från banklån. Att låna dem från regeringens egen centralbank har den fördelen, att lånet i verkligheten är räntefritt. Eliminering av räntan har visat sig reducera kostnaden för offentliga projekt med i genomsnitt 50 %.

Och det är uppenbarligen så som det libyska systemet fungerar. Enligt Wikipedia tillhör det Libyens centralbanks åligganden att ”ge ut och reglera sedlar och mynt i Libyen” och att ”bevilja och hantera samtliga statliga lån”. Libyens helt statsägda bank ger ut den nationella valutan och lånar ut den för statliga ändamål.

Det skulle förklara varifrån Libyen får pengarna för att stå för gratis utbildning och sjukvård och ge varje ungt par $50 000 i räntefritt statligt lån. Det skulle också förklara varifrån landet fick de $33 miljarderna för att bygga vattenprojektet Stora Konstgjorda Floden. Libyerna oroar sig för att de av Nato ledda flygbombningarna ska komma farligt nära denna ledning med ännu en hotande humanitär katastrof som följd.

Så handlar detta nya krig bara om olja eller handlar det bara om bankverksamhet? Kanske om bägge delarna - och även om vatten. Med energi och vatten och rikliga krediter att utveckla infrastruktur för att komma åt dem, kan ett land komma ur de utländska långivarnas klor. Och det kan vara Libyens verkliga hot: Libyen skulle kunna visa världen vad som är möjligt. De flesta länder har ingen olja, men ny teknologi utvecklas som skulle kunna göra icke-oljeproducerande länder energi-oberoende, särskilt om kostnaderna för infrastrukturen halveras genom att man lånar från landets egen offentligt ägda bank. Energi-oberoende skulle frigöra regeringarna från de internationella bankirernas nät och från att tvingas ändra produktionens inriktning från inhemska till utländska marknader för att betala av lånen.

Om Gaddafis regering faller, blir det intressant att se om den nya centralbanken ansluter sig till BIS, om den nationaliserade oljeindustrin säljs ut till investerare och om utbildning och hälsovård fortsätter att vara gratis.

Ellen Brown är advokat och ordförande i the Public Banking Institute, http://PublicBankingInstitute.org. I boken Web of Debt (på svenska: Bankerna och skuldnätet), hennes senaste av elva böcker, visar hon hur privata karteller berövat folket självt makten att skapa pengar och hur folket - “we, the people” - kan få tillbaka den.  Hennes websidor http://webofdebt.com och http://ellenbrown.com.
Artiklar på engelska av Ellen Brown

TfFR 110525
Publicerad på Global Research 14 april 2011