Enligt folkrättens fastställda normer är USA:s och dess allierades militära aktion mot Libyen olaglig, skriver Curtis Doebbler, som är en framstående amerikansk jurist inom folkrätt och mänskliga rättigheter.


Anfallet på Libyen och folkrätten

Enligt folkrättsreglerna är USA:s militära åtgärder mot Libyen olagliga.

Den 19 mars 2011 startade länder i västvärlden den tredje internationella väpnade konflikten mot ett muslimskt land under det senaste årtiondet. De bemödade sig storligen om att hävda att bruk av våld mot Libyen var lagligt, men folkrättens regler ställda mot fakta indikerar att bruket av våld faktiskt är olagligt.

Denna kortfattade kommentar bedömer bruket av våld mot Libyen med utgångspunkt i FN:s säkerhetsråds resolution 1973 som uppges auktorisera våldet och det åtföljande anfallet på Libyens.

Av CURTIS DOEBBLER

FAKTA: Till skillnad från de fredliga demonstrationerna i Egypten, Tunisien, Bahrain, Jemen, Saudi-Arabien och på annat håll i arabvärlden, hade de demonstrationer som började i Libyen 17 februari urartat till ett inbördeskrig inom några dagar. Båda sidor hade stridsvagnar, stridsflygplan, luftvärnsvapen och tungt artilleri. Regeringsstyrkorna bestod huvudsakligen av tränad militär, medan den väpnade oppositionen bestod av både deserterande soldater och mängder av civila som beväpnat sig.

Det förhållandet att både ett stridsflygplan tillhörande libyska regeringen och ett som flögs av oppositionen lördag den 19 mars påstås ha skjutits ner nära Benghazi antyder den styrkenivå varje sida hade till sitt förfogande. Allteftersom inbördeskriget ökade i intensitet, övervägde det internationella samfundet åtgärder till stöd för den beväpnade oppositionen. Den 17 mars antog FN:s säkerhetsråd resolution 1973. Inom 42 timmar hade också ett anfall mot den libyska regeringens trupper påbörjats, enligt den brittiske försvarsministern William Hague med syfte att döda Libyens ledare.

Omkring kl. 12.00 lokal tid Washington DC riktade franskt stridsflyg angrepp mot mål betecknade som stridsvagnar och luftvärnssystem. Några timmar senare började amerikanska örlogsfartyg avfyra kryssningsrobotar mot libyska mål.

Fastän arabiska och muslimska länder hade anslutit sig till koalitionen mot sitt arabiska och muslimska grannland, deltog inget av dem rent faktiskt i luftangreppen genom att sända flygplan. Redan direkt efter att flygattackerna börjat fördömde Ryssland, Kina och Arabförbundets generalsekreterare, egyptiern Amr Moussa förlusterna av civila liv orsakade av bombanfallen.

Trots att det förnekades att avsikten var att döda Libyens ledare, anfölls bostadskvarter och anläggningar där överste Muammar Gaddafi brukade vistas. Efter den första dagens bombningar rapporterades att mer än ett 50-tal civila däribland kvinnor och barn dödats.

Anfallen kom efter att FN:s säkerhetsråd antagit resolution 1973. Som svar på denna resolution hade Libyens regering officiellt utlyst ett eldupphör i det inbördeskrig den förde mot de beväpnade rebellerna, som har sin bas i Benghazi. Libyen kungjorde också att dess luftrum stängts. Ledare i väst svarade på dessa den libyska regeringens åtgärder med att hävda att åtgärderna inte var trovärdiga och påstod att striderna fortsatte. Källor i Libyen bekräftade faktiskt också att inbördeskriget pågick och att båda sidorna fortsatte att angripa varandra.

FN:s SÄKERHETSRÅDS RESOLUTION 1973: Resolution 1973 antogs under FN-stadgans kapitel VII med 10 röster för, inga emot och fem som avstod. De som röstade för var säkerhetsrådets permanenta medlemmar Förenta Staterna, Storbritannien, Frankrike, och de icke-permanenta medlemmarna Bosnien-Herzegovina, Colombia, Gabon, Libanon, Nigeria, Portugal och Sydafrika. Avstod gjorde de permanenta medlemsstaterna Ryssland, Kina och de icke-permanenta staterna Tyskland, Brasilien och Indien.

Resolutionen antogs torsdagen den 17 mars alldeles efter kl. 18.30 lokal tid i New York. USA:s ambassadör Susan Rice beskrev den som att den stärkte sanktionerna och reseförbuden i FN:s säkerhetsråds tidigare resolution 1970. Den lades fram av de franska och brittiska regeringarna men med stark närvaro av USA som drog i trådarna i bakgrunden.

I säkerhetsrådets möte deltog den nye franske utrikesministern Alain Juppé. Fast han i egenskap av f d premiärminister inte var ny för FN, anlände han bara några veckor efter att hans företrädare hade bytts ut för att ha mottagit förmåner av en libysk affärsman, och bara några dagar efter att hans regering blev den första västregering som erkände de styrkor som stred mot regeringen i de pågående inbördeskriget i Libyen såsom legitima företrädare för det libyska folket.

Den libyska regeringen hade inte någon representant närvarande vid säkerhetsrådets möte på grund av att dess utnämnde ambassadör, generalförsamlingens tidigare president Ali Abdel-Salam Treki, nekades inresetillstånd till Förenta Staterna. Icke desto mindre fanns den f d libyske ställföreträdande permanente representanten Ibrahim Dabbashi, som mer än en vecka tidigare officiellt hade befriats från sitt uppdrag för att ha övergått till oppositionen, till hands vid säkerhetsrådets mediabevakning på onsdagen för att göra ett uttalande och svara på frågor.

Resolution 1973 innehåller 29 operativa numrerade stycken uppdelade i åtta sektioner. Den första sektionen uppmanar till ”omedelbart eldupphör” i första paragrafen och till respekt för folkrätten inbegripet ”snabb och ohindrad passage för humanitärt bistånd”.

Ett egendomligt andra operativt stycke ”understryker behovet av att intensifiera ansträngningar att finna en lösning på krisen” och fortsätter med att karaktärisera detta som att det svarar ”mot det libyska folkets legitima krav” och leder till ”politiska reformer nödvändiga för att finna en fredlig och hållbar lösning.” Ett sådant vagt språkbruk lämnar öppen både frågan om vilka libyska legitima behov som måste tillgodoses och vilka politiska reformer som är nödvändiga. Rättsligt sett verkar dessa krav också vara en direkt inblandning i Libyens inre angelägenheter vilket kränker artikel 2(7) i FN-stadgan, vilken enligt artikel 25 i stadgan alla FN:s säkerhetsråds resolutioner är bundna av att respektera. Dessa motsägelser, som uppenbart inte kan sammanjämkas, ger näring åt spekulationen att resolutionen är ännu ett exempel på en politik som vägrar att respektera folkrätten.

Styckena 4 och 5 behandlar skyddet av civila, där den senare paragrafen är inriktad på Arabförbundets regionala ansvar.

Den längsta operativa delen av resolutionens behandlar så upprättandet av en flygförbudszon i styckena 6 till 12. Stycket 6 skapar flygförbudszonen ”för allt flyg i luftrummet för 'Libyska Arabiska Jamahiriya' (Libyens officiella namn ö.a.) i syfte att bidra till att skydda civila”. Stycket 7 räknar sedan upp flera humanitära undantag.

Stycket 8 är förmodligen det som flertalet internationella jurister kommer fokusera sitt intresse på. Där står att medlemsstaterna får ”vidtaga alla nödvändiga åtgärder för att framtvinga åtlydnad av flygförbudet.” Användningen av termen ”alla nödvändiga åtgärder” öppnar dörren för våldsanvändning. Samtidigt är bruket av våld begränsat till upprätthållande av flygförbudszonen och utsträcks inte till försök att döda den libyske ledaren eller till att ge stöd åt ena sidan i den väpnade konflikten, även om förhindrande av den libyska regeringens användning av sitt flygvapen naturligtvis gynnar den väpnade oppositionen.

Stycket 8 är ovanligt genom att det ser ut att bemyndiga bruk av våld under kapitel VII utan tillämpning av några av de åtgärder icke innebärande bruk av vapenmakt som räknas upp i artikel 41. Det anges inte att åtgärder icke innebärande bruk av vapenmakt har misslyckats. Resolution 1973 antogs de facto efter att FN:s säkerhetsråd, FN:s råd för mänskliga rättigheter och Afrikanska Unionen hade beslutat att sända delegationer för att bidra till en fredlig lösning, men innan några av dessa delegationer kunnat besöka Libyen. Dessutom antogs resolution 1973 efter att ett erbjudande av den libyske ledaren att avgå och lämna landet med sin familj hade förkastats av den väpnade oppositionen utan utrymme för förhandlingar.

Styckena 13-16 manar till vapenembargo och ”fördömer det fortsatta inflödet av legosoldater” till Libyen. Genom att göra så bestämmer stycket 13 att stycket 11 i säkerhetsrådets resolution 1970 skall ersättas med ett nytt stycke som ”bemyndigar medlemsstaterna att använda alla åtgärder som dikteras av de rådande förhållandena för att genomföra sådana inspektioner.” Återigen indikerar detta språk att våld får användas mot fartyg som misstänks ha last av vapen till Libyen i strid mot embargot.

I styckena 17 och 18 åläggs medlemsstaterna att ”varje flyg som är registrerat i Libyska Arabiska Jamahiriya eller ägs eller utnyttjas av libyska medborgare eller bolag” skall nekas start- och landningstillstånd och överflygningsrätt. Fastän det klart fastslås att dessa bestämmelser inte får påverka humanitära flygningar, kommer de otvivelaktigt komplicera sådana.

Styckena 19 till 21 utvidgar frysningar av tillgångar införda genom styckena 17, 19, 20 och 21 i resolution 1970 till att omfatta ”alla fonder, andra finansiella tillgångar och ekonomiska resurser” som ”ägs eller kontrolleras, direkt eller indirekt, av libyska myndigheter… eller av enskilda eller enheter som uppträder å deras vägnar eller enligt deras anvisningar, eller av enheter som ägs eller kontrolleras av dem.” De tillhörande styckena 22 och 23 utvidgar reserestriktioner och frysningar av tillgångar i säkerhetsrådets resolution 1970 (2011) i två tillägg till att gälla alla enskilda. I och med det förhindras Muammar Gaddafis familj i själva verket från att lämna Libyen och följden blir att de tvingas forsätta strida mot den väpnade oppositionen.

Stycket 24 tillskapar ett nytt organ, en ”expertpanel” för att bistå den av säkerhetsrådet i resolution 1970 bildade kommittén med att ”samla in, undersöka och analysera information från medlemsstater, relevanta FN-organ, regionala organisationer och andra intresserade parter angående genomförande av åtgärderna” i säkerhetsrådets resolution 1970, att ”komma med rekommendationer …. för att förbättra genomförande av relevanta åtgärder, och att ”förse rådet med en interimsrapport om sitt arbete senast 90 dagar efter panelens tillsättande samt en slutrapport till rådet med panelens slutsatser och rekommendationer senast 30 dagar innan dess mandat avslutas.”

I stycket 27 står att alla medlemsstater ”skall vidtaga nödvändiga åtgärder för att säkerställa att inga krav - - - vidhäftar något kontrakt eller annan transaktion i den del dess fullgörande påverkats med anledning av åtgärder vidtagna av säkerhetsrådet i resolution 1970 (2011), denna resolution eller tillhörande resolutioner.”

I det näst sista stycket slutligen, nr 29, beslutar säkerhetsrådet att ”fortsatt befatta sig aktivt med frågan.”

ALLMÄNNA UPPFATTNINGAR: Vid den tid då resolutionen stod i offentlighetens ljus var brittisk tabloidpress och löpsedlar redan i färd med att samla världen till krig. Fransmännen sammankallade ett möte beskrivet som ett planeringsmöte för bruk av våld. Och medan USA:s president höll sig försiktigt oklar, uppmanade andra amerikanska befattningsinnehavare öppet till militär intervention i det som nu hade blivit ett inbördeskrig i Libyen.
.
I det känslomässiga raseriet tycks folkrätten ha glömts bort. En BBC-kommentator gick så långt som att påstå att politiskt stöd från Arabförbundet för en flygförbudszon var ett rättsligt rättfärdigande av bruket av våld. Liknande bruk av våld i Afghanistan och Irak, som i vida kretsar anses vara brott mot folkrätten, tycks inte ha gjort mycket intryck på brittiska journalister.

Även journalister på andra håll har tyckts glömma folkrätten vid sina överväganden angående Libyen och har ofta har manat till invasion av detta suveräna land med våld, trots det faktum att sådant bruk av våld förhindras inte bara av artikel 2(4) i FN-stadgan utan även av själva lydelsen av säkerhetsrådets resolution 1973.

Till och med de som motsätter sig bruket av våld tycks omedvetna om tillämpningen av folkrätten. Till exempel frågade den brittiske parlamentsledamoten Jeremy Corbin i underhuset varför vi inte använde våld i Bahrain där dussintals obeväpnade protesterande har dödats av nationella och utländska styrkor, eller i Jemen där omkring 50 fredliga protesterande slaktades av arméns skarpskyttar, när våld används mot Libyen för att skydda ena sidan i ett inbördeskrig. Frågeställaren verkar åtminstone ha förstått att folkrätten måste tillämpas på ett likartat sätt i liknande situationer för att ha ett verkligt värde i internationella relationer. Att underlåta att tillämpa folkrätten på ett konsekvent sätt innebär att folkrätten och dess återhållande verkan på internationella åtgärder allvarligt undergrävs.

FOLKRÄTT: Även om beslutet beträffande bruk av våld mot Libyen tycks ha grundats mer på känslor än på förståelse av de relevanta folkrättsreglerna är folkrätten inte irrelevant. Folkrätten kommer fortsatt att återspegla de allmänna regler som stater använder i relationerna sinsemellan långt efter att den väpnade konflikten i Libyen har upphört. Man skulle också kunna säga att den är avgörande för freden och säkerheten i en värld skapad av folk med skilda värderingar och intressen.

Kanske är folkrättens mest fundamentala princip att ingen stat skall bruka våld mot en annan stat. Denna princip fastslås uttryckligen i FN-stadgans artikel 2(4). Ingen stat kan bryta mot denna folkrättsliga princip.

Även om FN:s säkerhetsråd under exceptionella förhållanden kan beordra bruk av våld skall rådet, enligt artikel 24(2) i stadgan, ”handla i överensstämmelse med Förenta Nationernas ändamål och grundsatser.” Detta betyder, åtminstone, att valmöjligheterna för ett bemyndigande av våldsanvändning är ytterst begränsade när fredliga medel att lösa tvisten ännu är möjliga. I detta fall tycks säkerhetsrådet ha trumfat igenom bruket av våld.

Starkt begränsade undantag till förbudet mot våldsanvändning hittar man i FN-stadgans artikel 51 och i dess kapitel VII. De senare bestämmelserna, speciellt artikel 42, tillåter att säkerhetsrådet vidtar sådant inskridande som ”som må befinnas nödvändigt för att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet.” Både resolutionerna 1970 och 1973 fastslår att de antagits under kapitel VII. Emellertid uppfyller ingen av resolutionerna bestämmelsen i artikel 42 att det visats att ”åtgärder, icke innebärande bruk av vapenmakt” har misslyckats.

I ett inbördeskrig är det svårt att se hur man ska kunna visa sådant. Det kunde tyckas att detta allra minst måste grundas på att det sker en undersökning av faktiska förhållanden på marken. Observatörer med detta uppdrag från FN:s råd för mänskliga rättigheter och FN:s säkerhetsråd har ännu inte rest till Libyen. Även om det utan tvivel finns regeringar i västvärlden, som USA, som har betydande möjligheter att avgöra vad som händer i Libyen med övervakningsmetoder på distans, så ger sådana metoder inte tillräckliga bevis om huruvida Libyen åtlyder säkerhetsrådets resolutioner. Bara observatörer på marken kan avgöra detta, som vi har sett av den felaktiga information som spridits om Iraks agerande baserat på tredjepartsinformation och övervakningskällor på distans.

Bevisen för hur Libyen uppfyller resolutionen är dessutom blandade. Libyen anmälde nästan omedelbart efter att FN:s säkerhetsråds resolution 1973 antagits att man skulle respektera bestämmelserna i den. Icke desto mindre kallade västledare den libyske ledaren för lögnare i en exempellös uppvisning i diplomatisk intolerans, och detta utan bekräftelse i form av fakta på marken.

Libyen har också erbjudit sig att acceptera internationella övervakare och har även bjudit in dem att besöka landet. Som en extraordinär eftergift sände också den libyske ledaren ett budskap till den beväpnade oppositionen, när denna hade övertaget och närmade sig Tripoli, och erbjöd sig avgå och lämna landet. Det var endast sedan detta erbjudande tillbakavisats och oppositionsledarna sagt att det var icke-förhandlingsbart att den libyske ledaren skulle tillfångatas och dödas som regeringstrupperna inledde sin offensiv.

Folkrätten tillåter att stater brukar våld under mycket begränsade omständigheter, men det är ännu färre omständigheter under vilka icke-statliga aktörer tillåts bruka våld. En av dessa omständigheter är när rätten till självbestämmande utövas mot en utländsk och förtryckande ockupationsmakt. Den skulle kunna berättiga irakier och afghaner att använda våld mot ockupationsarméer, men den skulle inte berättiga det libyska folket att bruka våld mot sin egen regering.

Den utomrättsliga rätten att göra revolution, vilken av många folkrättsjurister erkänns som existerande när lagens gränser nåtts, har inte ens uttryckligen åberopats av de libyska rebellerna. Deltagande i styrandet av Libyen må ha varit ett omfattande problem, men landet hade den högsta inkomsten per capita i Afrika och bland de bästa siffrorna när det gäller FN:s Millenniemål. Dessutom har Libyen tidigare visat sig respektera folkrätten genom att implementera den internationella domstolens domslut i konflikten med Tchad och till och med utlämna misstänkta mot vilka bevisen var tveksamma till rättegång utomlands i Lockerbieaffären.

Slutligen, frågan om självförsvar är relevant för bruket av våld i Libyen. I stället fär att rättfärdiga attacken från Väst mot Libyen torde dock självförsvarsrätten snarare rättfärdiga Libyens agerande mot Västvärldens intressen. Med andra ord, då Libyen har blivit föremål för ett väpnat anfall som sannolikt är olagligt enligt folkrätten, har landet rätt att försvara sig. Denna rätt inkluderar rätten att utföra attacker mot militära anordningar eller personal tillhörande varje land som är inblandat i attacken. Med andra ord, attacken mot Libyen från Frankrike och USA gör dessa länders militära anordningar och personal till legitima mål för attacker utförda av Libyen i självförsvar.

Oavsett lagenligheten i bruket av våld från någon part i den väpnade konflikten fortsätter folkrättens humanitära lagar och krigets lagar att gälla. Enligt dessa lagar måste alla stater som är inblandade i en väpnad konflikt vara noga med att inte attackera civila. De libyska myndigheterna hävdade att de respekterade denna restriktion i inbördeskriget, fastän rebellerna tillbakavisade påståendet. Internationella humanitära lagar kräver att inget militärt våld riktas mot civila eller civila anordningar i Libyen.

På liknande sätt fortsätter bestämmelser om mänskliga rättigheter att vara tillämpliga, vilket gör att attacker på civila är underkastade de restriktioner för användning av våld som utgår från existerande förpliktelser gällande mänskliga rättigheter. Om bruket av våld mot Libyen är olagligt, som hävdas i det föregående, då är normen för att avgöra om oproportionerligt våld brukas densamma som tillämpas under fredstid. Så är fallet eftersom ingen stat som är inblandad i bruket av våld i Libyen har anmält att den inte anser sig bunden av alla sina förpliktelser angående de mänskliga rättigheterna och eftersom det skulle stå i strid med ändamålet och syftet med de konventioner som finns rörande mänskliga rättigheter att låta stater upphöra att vara bundna av alla förpliktelserna enbart genom att starta en väpnad konflikt i strid mot folkrätten.

Bruket av våld på ett sätt som strider mot existerande folkrätt är kanske den största skadan mot mänskligheten på lång sikt. I Parisfördraget 1928 och åter i FN-stadgan 1945 kom stater överens om att inte bruka våld mot varandra för att genomföra sina utrikespolitiska mål. Västvärlden synes under de senaste tio åren återkommande ha trotsat detta avtal, speciellt genom sin villighet att ta till militära åtgärder mot företrädesvis muslimska stater. Genom att göra så har de, genom sina åtgärder och trots en del av sina ord, sänt en otvetydig signal till det internationella samfundet att de inte bryr sig om folkrätten. Om denna signal inte besvaras av dem som försvarar folkrätten, då kan de framsteg vi har gjort för att säkerställa att det internationella samfundet respekterar reglernas efterlevnad vara ogjorda för framtida generationer.

Curtis Doebblers artikel på engelska
Curtis Doebblers websida

Översättning: Snorre Lindquist/Erik Göthe

TfFR 110523