Chefsåklagaren vid Internationella brottmålsdomstolen kungjorde på torsdagen den 28 april att han inom kort inför Förenta nationerna skulle avlägga rapport om påstådda libyska krigsförbrytelser.

Den libyska krigsförbrytelsen

Vi kan bara hoppas att hans rapport också kommer att innehålla den senaste krigsförbrytelsen, mordet på Qaddafis familj, dennes son och tre barnbarn samt mordförsöket mot Libyens ledare den 1 maj 2011. Cameron, Sarkozy, Natos befäl i fält och den danska flygplansbesättningen bör samtliga åtalas för detta brott.

Av ISRAEL SHAMIR

FN:s säkerhetsråds resolution 1973 är ingen licens för massmord. Genom resolutionen fastställdes endast en flygförbudszon, den var avsedd att dämma upp våldet, inte att förvandla Tripoli till ett dödens fält. Detta är ett klart fall av kallt beräknat och målinriktat mord, lika hänsynslöst och brutalt som varje annan form av politiskt lönnmord. Datum för operationen var väl känt i förväg och hade redan öppet diskuterats i slutet av april av den ryska yttre säkerhetstjänsten (Sluzjba Vnezjnej Razvedki). Den 29 april publicerade en rysk nättidning en artikel av Kirill Svetitsky som citerade en anonym källa inom säkerhetstjänsten:

”Den 2 maj eller dagen innan kommer det att äga rum ett försök att döda Muammar Qaddafi. Frankrikes, Storbritanniens och USA:s regeringar beslöt om detta eftersom kriget i Libyen inte går så bra för den Libyen-fientliga alliansen. Den reguljära armén har haft avsevärda framgångar, beduinstammar har gått in i striderna på regeringens sida, i Benghazi har en ”andra front” öppnats av beväpnade lokala milisstyrkor som är trötta på rebellernas närvaro och deras ständiga strider och röverier.

Huvudskälet för tidpunkten är dock att det italienska parlamentet planerar att diskutera Italiens deltagande i fälttåget mot Libyen den 3 maj. Hittills har besluten tagits av Berlusconi men starka meningsskiljaktigheter råder inom regeringskoalitionen när det gäller Libyen-kriget och de kommer förmodligen att leda till att regeringen avgår den 3 maj och få till följd att Italien lämnar den Libyen-fientliga alliansen. Detta får sannolikt en dominoeffekt. Av det skälet beslöt ledarna för Storbritannien, USA och Frankrike att eliminera Qaddafi senast den 2 maj, före det italienska parlamentets sammanträde den 3 maj.”


Till skillnad från andra förutsägelser på internet har denna visat sig vara exakt och gjord i rättan tid: Den 1 maj genomförde USA, Frankrike och Storbritannien ett misslyckat försök att mörda Muammar Qaddafi, fastän dem de verkligen lyckades döda var hans son och tre barnbarn. Sådan ovanlig operativ förkunskap antyder att västvärldens ledare hade underrättat ryssarna om det planerade anfallet och att ryska säkerhetstjänsten sedan läckte planerna.

Själva anfallet genomfördes efter förebild av den israeliska tekniken ”målriktat dödande”. En berömd aktion av det israeliska flygvapnet 2002 var att fälla en 1-tonsbomb på ett hus i Gaza för att likvidera Salah Shehadeh, en Hamas-ledare. Som ”collateral damage” dödades 13 civila, de flesta kvinnor och barn, och många andra blev skadade. Bland de döda fanns Shehadehs hustru Layla och hans 15-åriga dotter Iman, som vid tiden för anfallet råkade vara med honom i huset. Detta massmord beskrevs offentligt som ”en krigsförbrytelse” och israeliska militärpersoner blev senare åtalade i Spanien och i Storbritannien.

Om Gud inte straffar Las Vegas är han skyldig Sodom en ursäkt, vitsade ståupparen Jay Leno. På samma sätt är Europa skyldigt Israels militärer en ursäkt om de som initierade mordförsöket mot Qaddafi inte ställs inför rätta.

Det brutala lönnmordsförsöket borde öppna ögonen på dem i Europa och USA som fortfarande tror att detta krig är ”rättfärdigt”, eller åtminstone ”försvarligt”. De verkliga skälen bakom västvärldens nykoloniala interventioner i Mellanöstern står nu avslöjat inför envar. Ett litet exempel: samma källa inom den ryska underrättelsetjänsten läckte också ett dokument, ett brev från libyska rebelledare som lovar Frankrike 35% av all libysk olja. Så var det med de humanitära skälen!

Det visar sig mer och mer att hela den libyska affären var uppgjord med hjälp av bedrägeri och framkallad förvirring. Ursprungligen var resningen i Benghazi inte mer än ett lokalt upplopp; uppror var okänt i andra städer. Men snart destabiliserades regeringen av Al-Jazeera, när denna populära arabiska TV-station sände ut ”nyheten” att Muammar Qaddafi och hans söner hade flytt landet till Venezuela och att hans svarta legoknektar var på väg att utlösa en förintelse över de olyckliga libyerna. Al-Jazeeras lögner har visat sig ställa till mer skada än till och med Natos bomber; de har bekämpat Qaddafi av alla krafter, från första rebellropet till den senaste otäcka mordscenen. Även i dag, när kropparna av Qaddafis familj visades fram för libyska präster, fortsatte Al-Jazeera att sända dementier från Benghazi. Stephen Lendman påpekade med rätta att ”Jazeera har blivit en effektivare propagandamaskin mot arabiska sinnen än BBC någonsin har varit”. Upproret leddes av frigivna fångar från Guantanamo som Abu Sufian Hamuda bin Kumu. Kanske borde de sättas på nästa flyg tillbaka till USA: Tack så mycket, men nej tack.

Det libyska fälttåget förtjänar att sluta som sin föregångare Suez-fälttåget - med att Nato-styrkorna generat drar sig tillbaka, ju snarare desto bättre. Nu är det nog! Låt libyerna få lösa sina meningsskiljaktigheter själva.


Syrien efter Libyen?

Samtidigt som Libyen sjunker i interventionens typiska moras, börjar det att hetta till i utvecklingen i Syrien. Medan Rysslands president Medvedev faktiskt lyckades åsidosätta sitt eget utrikesdepartement och Putins regering och få till ett avstående vid omröstningen i säkerhetsrådet om den libyska interventionen, finns inte minsta chans till ett liknande konststycke när det gäller Syrien. Syrien har en rysk marinbas i Tartus, i praktiken den enda bas som Ryssland har lyckats behålla av de många förlorade sovjetiska baserna, från Kuba till Vietnam. Dessutom har Syrien ett stort kristet ortodoxt samfund som öppet stödjer president Bashar el Assad, med tydlig nervositet över att upproret i Dara skulle kunna lyckas. De anser att rebellerna är salafistiska antikristna fanatiker som beväpnats av saudierna. Ryssland har alltid varit traditionell beskyddare av kristet ortodoxa i Mellanöstern och avfaller inte gärna från sitt ansvar mot dessa samfund

Den syriska kristna uppfattningen om de protesterande uttrycktes av Antiokias latinska patriark:

”... vissa grupper vars huvudsyfte är att provocera ett våldsamt svar från regeringen infiltrerar protesterna, som ursprungligen växte fram ur sociala och ekonomiska problem. Spänningarna underblåses till att få fram ett fördömande från det internationella samfundet. Det finns kriminella personer bland de protesterande; det förekommer en massiv införsel av vapen i landet för att framkalla en konfrontation ... Visst, det finns unga frustrerade människor, men många säger att bland dem finns brottslingar och till och med fundamentalistiska muslimer som ropar efter jihad. Jag tror att det är det falska krigets taktik som används mot Syrien.”

Det är troligt att Ryssland kommer att försvara Syrien även om Syriens regering beslutar sig för att krossa upploppsmakarna med järnnäven, precis som Hafez el Assad kväste Hama-revolten 1982. Det finns realpolitisk grund för detta ovillkorliga stöd: Bahrein är bas för USA:s femte flotta och det var anledningen till att Bahreins styrande tilläts undertrycka sina ”frihetskämpar”; Syrien är huvudbas för den ryska medelhavsflottan och Ryssland har för avsikt att behålla den som sådan. Men det finns också ytterligare ett skäl: syrierna och deras ryska vänner tror att upploppen anstiftats av utländska agenter: saudier, amerikaner, israeler. De påpekar att gränsstaden Dara (förutom att vara den ort där Lawrence av Arabien blev piskad och skymfad, enligt sin egen berättelse i Seven Pillars of Wisdom) är en härd för militant radikal islamism av Al Qaida-varianten och ligger nära den jordanska staden Ramtha, en annan fristad för muslimska radikaler och svårt infiltrerad av de israeliska säkerhetstjänsterna.

En konspirationsteori? Kanske, men det är en teori som bekräftas av konspiratorerna själva. President Bashar el Assad erbjöds en uppgörelse av USA:s politiska sekreterare i försvarsministeriet (Under Secretary of Defense for Policy) Michèle Flournoy: bryt banden med Hizbollah och Iran så gör vi slut på upploppen. Mostafa Zein från det insiktsfulla Dar al Hayyat sammanfattade det hela så här:

”Förenta staterna har ritat en vägkarta för den syriska regimen, för att låta den komma ur sin tilltagande kris och gör sken av att ha den magiska nyckeln till att få de protesterande att lämna gatorna. Flournoy sade: 'Syrien måste distansera sig från Iran och ansluta sig till Gulfstaterna och även ta steg framåt i fredsprocessen med Israel' ... Den syriska regimen anser att en sådan vägkarta är en 'konspiration' riktad mot sig inifrån efter att påtryckningar mot den utifrån misslyckats.”

Som i fallet Qaddafi är den syriske ledaren inte utan skuld i det hela. Men, i likhet med Qaddafi, kan Bashar el Assad göra saken bättre genom att förlita sig på det syriska folket, nämligen:

- Genom att ge mer frihet till det syriska folket och mindre till sin Mukhabarat, den inre hemliga tjänsten;
- Genom att rätta till en orättvis fördelning av välstånd och regeringsposter mellan religiösa och etniska samfund i Syrien (minoriteterna - judar, alawiter och kristna - har det alltför bra på bekostnad av sunni-flertalet);
- Genom att tillåta politisk verksamhet utanför det döende baath-partiet;
- Genom att sluta fred med muslimska troende;
- Genom att tillåta ekonomisk och social rörlighet och låta eliter dö bort.

Dessa mål kan uppnås utan katastrofala omstörtningar och det borde de. Det medges att syrierna har blivit uttråkade av sin stapeldiet av ris och bönor; de vill ha större variation. Denna önskan måste dock uppfyllas utan att man förstör landet.

Syrien behövs för Mellanöstern; det är huvudlandet i Mashreq, den bördiga halvmånen, den enda stat i området som inte underkuvats av USA och Israel. Det är det land som försvarar Hizbollah och som är en viktig partner till Iran. Syrien är hemort för emigrerade Hamas, hem för hundratusentals palestinska och irakiska flyktingar. Syrien är sista tillflyktsort för den icke-amerikanska arabiska världen. Syrien är värdefullt och borde räddas.

I Israel finns två skolor beträffande den syriska utvecklingen: de återhållsamma och de äventyrliga. De återhållsamma säger: Vi har länge levt vid sidan av familjen Assad och det var tryggt; låt oss hålla det så. De äventyrliga säger: Låt oss bryta upp Syrien, slå det i stycken, förgöra Hizbollah, eliminera Irans framskjutna bas och göra världen trygg för en generation framåt. Oroande nog utvecklar Netanyahu allt fler band med de äventyrliga. Han kan till och med komma att anfalla Libanon i tron att Assad har händerna alltför fulla för att blanda sig i. Ett sådant anfall kan emellertid fresta Bashar el Assad att vända sin politiska problem utåt genom att möta deras utmaning. Han kan komma att besluta sig för att det det är bättre att dö som martyr i ett krig med den sionistiska fienden än att drabbas av samma öde som Saddam och Qaddafi. David Hirst, den bästa brittiska experten på Mellanöstern, förutspådde om detta krig i sin nyligen (2010) utgivna bok Beware of Small States. Detta krig kan komma att bli en vändpunkt för Mellanöstern, med vittgående återverkningar, däribland Israels undergång.

Det finns en utväg: Låt Turkiet ikläda sig den ottomanska manteln och vägleda Mellanöstern till säkerhet. Med ryskt, iranskt och kinesiskt stöd, kommer Turkiet att kunna trygga sitt inflytande över sina forna provinser som franska och brittiska arméer rev loss 1917. Regionala problem borde lösas regionalt, utan västvärldens inblandning.

Övers. Erik Göthe

TfFR 110503